Kärleken är en himmel, som kan få dig att glömma hat och olyckor. Lyckans stund får dig nynna en stund på sånger, som du känner igen
och blir glad av.

Du tar dig en kopp kaffe och skrattar åt melodierna till den vita stranden och det blå havet. Din längtan
känns behaglig. Hjärtat slår jämna, mjuka slag av inre små glädjetjut.

Klart att du sjunger fågelns sång, helst av alla näktergalens vårsång, och även liljorna berättar något för dig. Det är en ny dag i morgon, så härlig och somrig.

Och din blick ler som ljuset i skogen och träden vid skogsstigen efter regn, och du längtar. Du sjunger halleluja, halleluja, halleluja - detta tretal som i alla sagor, som man ska få tro på och drömma om.

Vila du och dröm lite om ljusa ord, som kommer igen. Idyll, ja, du tror på den, medan du ser och vill se livet igår och idag.

Igår var idyll, och idyllen kommer aldrig igen, skriver romantikern i elegin.
Idyll lever upp i stunder då och då, om det så var igår eller är idag.

Så kom nu och berätta om din kärlekssaga. Sjung hymnen till din kyrka vid det blå havet, som så många sjunger om. Där du tar min hand vid stranden, där vi går på vår eviga promenad.

Blixt och dunder solen skiner som på Eden.
Vet du vad klockan är? frågar jag.
Klockan, vilken då? undrar du då.

Var varsam om kärleken är stor och sann,
som när den verkar vilja dig väl, och räcker dig sin hand, men spring fort fly om taggarna sticks från de mörka molnen över ditt hus.

Så kom berätta och sjung om kärleken som en himmelens kyrka och peka bort missunnsamma, nog kan de försvinna bortanför husknuten.