jag ser inte mej skälv längre 

jag ser inte andra och dom

ser inte mej jag hör inte vad 

någon säger eller har sagt jag 

känner inget längre jag berör

ingen annan heler för den delen 

jag kan och är redo att känna 

kärleken men det känns som 

ingen vill älska mej längre det 

jobbiga känslor tunga att bära

på saningen gör ont och svider 

kanske är det så att jag inte är redo 

eller ett straff från Gud för mina

synder jag trode jag slapp i från 

jag har klarat mej många gånger 

i från rättegångar men ensamheten 

är ett väre straff en något annat jag 

förtjänar den men den äter upp mej

en liten bit för varje dag som går  det 

gör så ont inom mej och det finns ingen 

till min tröst någon att prata med eller 

som sitter brevid eller mitt i mot mej 

jag känner ingenting inom mej längre 

dämpad på medeciner som ska hålla mej 

lugn och stabil men dom tar bort en stor

del av den jag igentligen är som person 

den jag föddes till en gång för 52 pr sedan 

förut pratade jag och var glad men nu är 

jag nära inpå tyst jag svarar på tal men jag 

har inget att säga skälv jag känner ingenting 

inom mej längre och den jag ser i spegen

känner jag inte igen jag har blivit gamal

och fet hur blev det så här