Bakom horisontens rus
Invid strandklippan hör jag vindens brus
Kallandes, lockandes, vrålandes
Stigandes till ett orkestralt dån

Anden svävar vind för våg
ackompanjerad till havets sympfoni
Där är jag fastkedjad vid livetsboja
Sittandes med förnimmelsens tvångströja

Tändsticka dras mot askens plån
Sakta tonar fyrens ljus fram
Inget som hjälper i detta dån
Himlen svarar och hagel släpps lös som från sprucken damm

Hoppet i fyrens ljus fäster sig mot min näthinna
I asken finns inget sparat hopp
Fantasin drömmer bort vari jag kan försvinna
Det är synd om människorna är det sista som förnims i min kropp