Husläkaren betraktade badrummet noggrannt, med sitt mätinstrument tätt svepande över väggarna. Lägenhetsinnehavaren betraktade spektaklet med oro och fascination. Han var inte ung eller ny i huset, men det var ändå första gången han varit med om att något varit sjukt i just hans lägenhet. Hon, å andra sidan, var en van husläkare som sett många sjuka hus. Hon var allvarlig, stel, med ett kantigt ansikte som var uttrycksfullt bara i bemärkelse att hon visade frustration eller frånvaro av frustration när hon gjorde sina undersökningar. Han såg mest alldaglig ut, lite stor näsa och en ständigt orolig uppsyn som nu eskalerade vid tanken på att hans lägenhet, kanske hela huset, var sjukt. Det dova, pulserande röda ljuset som väggarna avgav var det första tecknet på att något var fel. En milt sötaktig doft, och att de köttiga, ådriga väggarna var varmare än vanligt befäste misstanken. Han hade funderat på att lyfta golvplankor för att undersöka även golvet, men hade inte vågat utan husläkarens närvaro.

Det var just badrummet som hade visat prov på infektion. Köket, sovrummet och vardagsrummet visade inga tecken på sjukdom, inte ännu i alla fall, men då hela huset var en och samma organism vågade han inte vänta, utan ringde husläkarkåren så fort han fick tid. Hon hade kommit bara timmar senare.

„Det är bra att du hörde av dig.” Sade hon kallt. „Huset har en lätt infektion. Här.” Hon pekade med två fingrar på en tjock, blå blodåder som sakta pulserade. Lägenhetsinnehavaren nickade maktlöst. „Okey.”

„Det är lyckligtvis inget farligt, en mindre åderförstoppning. Någon har spolat ned fett i vasken, troligen under en längre period, det leder till åderförfettning och på sikt till den här sortens skador. Vi kan åtgärda det med propplösande medel.” Hon öppnade sin gammaldags läkarväska, en urgammal modell av läder, och plockade fram en spruta och en flaska, från vilken hon sög upp något fränt luktande med sprutan. Hon stack sedan in nålen i väggens åder, och sköt in vätskan.

„Det borde lösa sig nästan omgående. Vi borde se effekt inom några minuter.” Han bävade inför att stå tyst och inte ha något att säga. Han tog mod till sig.
„Är det sant att folk bodde i döda hus förr?”
Hon betraktade honom som om han just ställt en idiotisk fråga. Men hon svarade lugnt och artigt.
„Ja. Det var inte så otroligt länge sedan, vet inte alla det?”
„Jo... bara svårt att förstå hur de kunde lösa alla problem med hus av sten och metall.”
„De hade metallrör för att föra in vatten och för att spola bort smuts och avskräde. Och andra rör för att cirkulera varmvatten för värme.”
”Men var inte det otroligt mycket mer opraktiskt och... kalt?”
”Jag antar det, men det fungerade i hundratals år, så de måste ha löst många av problemen mekaniskt. Men de hade säkert inte samma sorts respekt och samspel med sina hem som vi har idag.” Hon smekte den köttiga, pulserande väggen, som redan märkbart lugnat ned sig. Det rödaktiga ljuset hade vuxit sig lite starkare, och lite mer gulaktigt. Bioluminescensen var ofta bland det första som påverkades om ett hus var sjukt. Det var en nackdel då det var svårare att se i det rödare, mörkare ljuset, men samtidigt en bra varningssignal att huset inte var fullt friskt.
„Det är väldigt ofta som hus uppvisar sjukdomssymptom på grund av den här sortens misskötsel. Folk som spolar ner för hett vatten, för mycket fett, rengöringsmedel som inte är biologiskt nedbrytningsbara... småbarn som spolar ned leksaker eller för mycket papper...” hon suckade tung.
Han nickade fåraktigt. „Så det är inget jag gjort fel alltså?”
„Inte såvitt jag kan bedöma, såvida det inte var du som diskat bort fett i vasken.”
”Nej, jag undviker fet mat” sade han urskuldande.
Hon log för första gången under deras möte, och det fick henne att se än mer sträng ut. „Bra. Man ska värna om sin kropp som man ska värna om sitt hus. På sätt och vis är det ju ens hem också.”