En del föredrar sommar, andra föredrar vinter. För en del handlar det om temperatur, fritidsintressen och tillgänglighet till dessa, men för många handlar det om skuggornas längd. Så länge som mänskligheten haft intelligens och förmåga att analysera och förstå har man varit medveten om att skuggorna förutspådde framtiden. Inte långt förstås, bara något ögonblick eller två, men tillräckligt för att ofta kunna förutsäga den omedelbara framtiden. Vad värre var, var att de inte fungerade som varning, eftersom framtiden inte gick att förändra. Ett stackars offer kunde se sin skugga stötas till av något och knuffas bort, men inte göra något åt saken innan hon blev påkörd. Det var förstås självklart, och många gamla grekiska dramer, liksom senare verk har handlat om hjältar, kungar och heroer som försökt gå emot detta förutspådda öde, med ofta ännu värre konsekvenser som resultat. Hybrisen att gå emot ödet begår man inte ostraffat, var budskapet, och bättre att acceptera sitt öde än kämpa emot och drabbas av något ännu värre.

Modern forskning satte förstås det hela i lite perspektiv. Där religion tolkade de profetiska skuggorna som en varning från gud, en chans att i sista stund ångra sina synder och erkänna gud i sitt hjärta när man ser sin död i skuggorna, så såg vetenskapen det på ett mer pragmatiskt plan. Skuggor är bara frånvaro av ljus, trots allt. Så vad är det med ljuset, specifikt solljus, som orsakar denna effekt? Det visade sig ha att göra med ljusets hastighet. Ljuset färdades snabbare än tachyon-konstanten, som var den högsta hastighet man kunde färdas utan att färdas bakåt i tid. Det betyder att ljuset helt enkelt färdas i otroliga hastigheter, över 500 000 km per sekund. De färdas bokstavligen bakåt i tid. Det betyder att när ljuset når ett objekt så reflekteras det flera sekunder innan objektet självt upplever det. Alltså, skuggan visar på när objektet egentligen nåddes av ljuset, men uppfattas av objeketet (personen) som om det skulle nåtts flera sekunder senare. Därav att man ser en skugga som är sekunder före en i subjektiv tid.

Skillnaden mellan sommar och vinter, och det avstånd som jorden har från solen gör förstås en liten men märkbar skillnad. På sommaren är jorden en bit närmare solen, och med minskat avstånd och färdväg för ljuset så minskar effekten något. Skuggorna visar lite mindre av framtiden, På vintern får man motsatt effekt, längre färdväg, och skuggorna blir lite mer fjärran från upplevd realtid. De som älskar att kunna se in i framtiden föredrar därför vintern, medan de som föredrar att inte veta föredrar sommaren.

Det ska sägas att effekten självklart är mycket svagare för artificiellt ljus. Det är på grund av det extremt korta avståndet mellan ljuskälla och belyst objekt som gör att tidsförskjutningen kring det belysta objektet, dess skugga, i princip inte visar tecken på tidsförskjutning alls. Starka, mer avlägsna ljus kan ge starkare effekt. Skugga ifrån fjärran fyrtorn ger en kort men märkbar effekt, om än inte i närheten samma som från solen förtås. Månsken ger en klart starkare effekt än till och med solsken, då det inte bara färdats hela vägen från solen, utan dessutom reflekteras. Längre sträcka ger starkare effekt. Det riktigt kusliga är månklara nätter med bara stjärnljus, där skuggor kan visa mycket mer av ens framtid. Minuter, timmar i en blandad, osalig röra (eftersom stjärnor har olika avstånd blir effekten luddig och oklar). Ljustolkare, spådamer och andra säljer ofta sina tjänster och låtsas kunna uttolka vad dessa röriga skuggor visar på, men ännu har ingen kunnat bevisa att de är mer än charlataner.

Det faktum att skuggorna avslöjar vår framtid utan att vi kan förändra något är, som nämnts föremål för mycket skrivande, både inom skönliteratur, filosofi och religion. Det bevisar bortom all önskvärd tvekan att det finns något slags predestination. Religiösa tänkare tolkar det som ett tecken på gudomlig existens, att det finns en gudomlig plan vi inte kan undfly, bara uppvisa ånger och skam inför, medan kritiker menar att det är i det närmaste irrelevant med ånger och skam inför ett fenomen vi inte kan förändra. Om vi ser vår skugga mörda en rival, spelar det någon roll om vi känner ånger inför själva handlingen? Är vi ens i egentlig mening ansvariga för en handling som redan predestinerats? Är vår vilja relevant om vi inte kan styra våra handlingar, och om inte, vad gör himmel och helvete, belöning och straff, för skillnad? De som tror på att människor ytterst är fria menar att även om våra framtida handlingar är oundvikliga så är vägen till dessa handlingar inte det. Om en person inte är i ett rum med knivar, så kan hen inte knivhugga någon, är ett förenklat exempel. Den som inte tror på denna fria vilja svarar med att personen istället använder vasen, den tunga boken eller annat redskap för att ta sin rival av daga. Vi kan kanske undvika vissa scenarier, men inte faktum och effekt, så att säga.

Skuggornas makt över våra liv har också påverkat hur folk ser på ljus och mörker. Uttrycket „ljusskygg” kommer just ifrån rädslan att i ljuset få sina skuggor avslöjade, att andra ska kunna se ens framtida planer och handlingar i ljuset. Ljuset ses som det som avslöjar människors framtid (om så bara på kort sikt), och därmed deras moraliska styrka. Den som vågar synas i det klara dagsljuset och vågar få sin framtid synad måste, enligt denna tro, vara av ren moral och oförmögen att begå handlingar som dess skugga skulle avslöja som moraliskt tveksamma. Men eftersom det ändå finns ett mått av fri vilja kan man ju alltid välja att begå sådana handlingar i mörkret, när skuggor inte kan skvallra om ens mer osmakliga sidor. Bara för att man inte styr över ens omedelbara öde, betyder inte att man inte kan styra över ens handlingar och välja tillfälle. Vissa menar att detta ändå visar prov på att människor har en fri vilja, om så en begränsad och beräknande sådan.

De flesta verkar dock, generellt inte fundera för mycket över detta till vardags. Få ids betrakta sina skuggor hela tiden, än mindre oroa sig över vad de visar. Oftast visar skuggor bara på vardagliga ting – hämtande av kaffe, upplockande av telefon, att man sätter på sig en tröja eller andra saker man inte orkar reflektera över. I så mycket som våra skuggor avslöjar vår framtid, så är det nästan uteslutande i de tusen och åter tusen banala ting vi gör varje dag. Vaknar, åker till jobbet, äter lunch, ringer en vän och så vidare. Det är sällan ödet genom skuggorna visar på livsavgörande, viktiga händelser. Men i de fall de gjort detta, har det påverkat både enskilda människor och historien stort. Det är många som än idag finner de fastbrända skuggorna i Hiroshima som något av det kusligaste som finns. Ett tecken på att ens hela öde, kanske ens själ, kan brännas fast av mänskliga handlingar – med eller utan de förvarnande skuggorna som avslöjar – eller förutbestämmer – våra val.