Kamrat, besvara! Då du gick i krig,
vad fanns kvar? "Barn, guld, vänner och min fru,
ett antikt hus vars gamla träd finns nu
i sinnet medelst kärleken i sikt’."
Och gjort det ont, kämpat du? "Ja, det gjort
så ont vid avskedet, vid helvetet
slits denna nya själ, då ur sitt fäst'
uppsteg sin sista svaga dygd på jord."
Du älskade ditt hem, släkt, barn och viv,
du hatade men var i krigets rus!
Vad drev dig? "Plikten! Större än mitt liv.
Det som fått Abraham bära prästens kniv
och Isaac knäböja, judinnan ung
som sökt sin fader, fri från krig, vid liv."

Brave comrade, answer! When you joined the war,
What left you? “Wife and children, wealth and friends,
A storied home whose ancient roof-tree bends
Above such thoughts as love tells o’er and o’er.”
Had you no pang or struggle? “Yes; I bore
Such pain on parting as at hell’s gate rends
The entering soul, when from its grasp ascends
The last faint virtue which on earth it wore.”
You loved your home, your kindred, children, wife;
You loathed yet plunged into war’s bloody whirl!—
What urged you? “Duty! Something more than life.
That which made Abraham bare the priestly knife,
And Isaac kneel, or that young Hebrew girl
Who sought her father coming from the strife.”








Blod, blod! Raderna ur varje tidningsblad
stinka genom sina lömska artärer av rinnande blod;
i närheten, framför husdörren, ombord,
är detta det enda samtalsämnet bland grannar i denna stad.

Flickor på fest och barn på gatan där
pladdra om skräcken och därigenom få
de lust att skämta lite mot kanonernas dån
som om själva slakten gjorde livet livsvärt.

Ack, Gud, på kroppen ryser jag helt
då denna narr, världen, som vanligt roar sig med sin
skramlande hatt och mördar eller dör med ett flin!

Vår egen Kärlek kommer dragen ur detta gräl,
fnyser åt missödet och ler vid vinst
med en blodig Död som förespråkas och står på spel.



Blood, blood! The lines of every printed sheet
Through their dark arteries reek with running gore;
At hearth, at board, before the household door,
‘T is the sole subject with which neighbors meet.

Girls at the feast, and children in the street,
Prattle of horrors; flash their little store
Of simple jests against the cannon’s roar,
As if mere slaughter kept existence sweet.

O, heaven, I quail at the familiar way
This fool, the world, disports his jingling cap;
Murdering or dying with one grin agap!

Our very Love comes draggled from the fray,
Smiling at victory, scowling at mishap,
With gory Death companioned and at play.


(Vänligen använd ej dessa översättningar utan tillstånd.)