Lallerödsborna kallade honom "John på Myra". Han var skomakarsonen, som stillsamt drev Lanthandel.
Rörelsen gjorde honom inte rik men gav överskott nog för att försörja familjen, där två pojkar växte upp. Och själv kunde han unna sig en och annan öl från lagret. Inte sällan på arbetstid.
John var en respekterad man och hade startat sin handel i en tid, då man fortfarande vägde upp socker och mjöl i papperspåsar direkt på vågen.
Men nya tider smög sig på.
Nödvändigheter var på väg att bytas mot onödvändigheter.
Ett större sommarstugeområde etablerades i närheten av John på Myras butik.
Nya kunder med nya krav.

"Det blir väl bra för dig nu, John!" menade somliga. "Din omsättning ökar!"
Men John såg bekymrad ut. Suckade. Sa:
"Det blir allt fa'litt möt å göra!"
Och John tvingades utöka sitt sortiment. Han svettades. Och när någon sommargäst klagade över att en eller annan vara tagit slut på hyllorna, svarade John på Myra desperat:
"Dé é ju ingen idé å ta in nö´t. Dé tar ju bare slutt igen!"