Tidigt, redan innan dagen märkt mig igen,
kommer det Första såret drivet ur mullen
och talar kyligt, i svala, ljusbrutna natten:

Är vindsläckta ljusen,
käraste sorgvännen du mött.
de kvarlämnade spåren i sankmarken

Det Andra såret, är om nödvärnen stöpt,
övernärt Alltets hopplöst köldslagna famn
och har snart förbrukat all min sårbarhet,
når in till Tiden och vaknar ständigt krökt:

Sorgen har spelat för länge på eget bräde
med Livet upplagt vara ett flyktigt intet

(Gömda skeenden rotslagna i förskott
räcker in hit själva Ödet ställt fullskrivet)

Sista flagorna av ömket skrapas ner

Köldens grepp har snart vridits rätt

Där, över tigande dunklet
och skälvande ljusfladdret
stiger en skimran: Klarhet,
Hemmet till det sista såret