Tar mig ner i smutsiga illusionens nästen. Söker lindra något tröstlöst, men tål i sanning blott det mig tilltalande... Förblir omutbar. Låter laterna och begären sakna tillträde. Vägrar knäa böjd inför orätten. Smickrar ändå obehagens lönnrum för en tid.

Letar brytpunkter.
Iklädd smärtan; den sist önskade vännen.

Vi inkommer härmed till ett par månader som var en intagande och förundrande gåta som ingen annan vill glömma fort. Det fanns mig intet kvar till val. Flyr undan och tillgriper dessutom något lekande alla tänkbara och påstådda upphöjda tankar som tidigare burit min vardagsheder vidare.

Jagad. Hemlös. Slaggar på golvet med dragen kniv. Omgiven av några spridda stycken tillgripet gods. Befinner mig långt borta från litteraturens imaginära estetik där inga ord lämnar mycket kvar av verkligt intresse till vare sig samtid eller framtid. Säljer ner mig till mina ensamt tillåtna brott med en giltig äkthet, givetvis patinerad; så att den blir vackrare. Det sägs mig att detta är erfarenheter ingen behöver, erfarenheter som kan erhållas lättvindigt med tanken, det är erfarenheter som få andra kan finna motiverade. Bara en dåres infall…

Överger ställa tankarna på annat än min Nöd, Rätten; och den ”maximerade vinsten”. Avvaktar utan att finna mig några applåder... Det är förgjort. Står tungt lastad med ”en fjäder gör en höna” och tillskriven än värre. Möter mig ständigt i det otänkbara. Ständigt…

Är alltid fortsatt oskadd allra längst härinne i mig och dessutom litet road. Är hårdare än ni kan föreställa er. Är även vekare än ni tror.

Väljer att fastna. Inhägnas till att lida mer.

Gallren hindrar inte att utanför återförs ett snötäckt landskap. Låter mig nästan maktlöst nedslås till att känna en viss mättnad inför den komiska situationen.
Lider mer.

Det naiva i oss alla vill stundtals återkomma segrande med ett sken av insikter och handfasthet. När ett tvärsäkert övande med sötaste orden har bortvalt allt oönskat härinne i oss och lämnat kvar till lönen att nu verkligen försöka känna rädslorna… Eller snarare känslorna, ni vet det där djuriska, mest uppbyggt av ord, av inbillningar och föreställningar parat med kroppens egna nycker och tillkortakommanden.

Vill någon invända något, kanske upphäva, forsla bort Livet till att bli vid den tomhet vi redan känner? Världen här har kvarstannat i ett grumligt och löjeväckande medan skenbara svepskälen växer sin styrka i svagheter. Låt mig åtminstone få införa inre blidväder till den skymda sikten… Låt oss kalla det att uppnå ett Intet. Kalla det klarsynen. Existens i samklang med Alltet. Dumheter oavsett.

Framstiger sedan som en oändligt härdad, i ett eget grepp innesluten, inskuren, övertäcktmisärerna åren tvivlat sig genom.

Har ingrotts,
insett nödtorften,
redan tanklöst spillts iväg på lort och glitter. Kärlek.