Gräver sönder tårmarken
med egna tårar
medan knopparna rejält näpsats i förtider.

Röker ut mig vara en alltför kräsmagad,
en kvardröjd, växt i levandets gränser.

Saknar alltid känslan av rädsla, men aldrig vettet. Snavar rastlöst och samtidigt tröttnad runt i ett verkligt ofattbart tillstånd; normaliteten för de rubbade. Det lilla kvar av värde härnere i denna värld, vilket har försökts önskats, har i stort ödelagts och därefter lövats över.

Så mycket är det värt...

Även mina säkra kort har länge räknats med enda lit och lön lagd i sorgen. Så min otacksamhet till min mottagna kärlekslön är förståelig. Nedslagen under en påtvingat värdelös värld, må vara att den mellantid vi tvingats ner i är en tillfällig parantes, där vi alla vet eller känner att ”något” eller närmast allt är fel; det normala höga, rena och självklara har sänkts med våldtagna ord…

Tanken trampar sitt kött
genom rötade årsringarnas hat
där synvillorna skördar sina kart.

Ger det sista av min ork. Vad som är godhet är utan tvivel. Allt är blod.
Världen är tydlig nog.

*

Mer än sig själv blir ingen.

Allt det påtvingade slår och tar Värdet,
vilket tänkte omringa och döda Livet
men är ändå, trots brister, allt vi har…

Har ett oskadat samvete, men några gamla rester dröjer:

Den ömtåliga Viljan, indirekt önskvärt till ett vapen,
åtskilligt återstå; att saknas… Att outtömligt ångras.

Livets enda valfrihet är i ständig precision när det gäller Verklighet och det störda, tillgjorda och onämnbara äger vare sig behag eller tvivel i mig.

Ett närliggande skäl till allt det ovan nämnda är just detta;
har öst upp och nyttigt slösat med mina egna tilldragande drag,
efterlämnande ett arv till Sanningen att dryftas, (men, det måste först baktalas…)

Återgår nu till att lågmält vara måttlig…

(Övergår sakligt och kritiskt till att ägna min inre tid åt att försöka le
alltmedan denna värld lider.)

Inte då.