Det är nu länge sedan mitt liv blev olidligt. Milt sagt outhärdligt. Nåväl, eftersom jag inte finns kvar i det fattbara, likt ett skogshallon eller varför inte en gräsmatta, så föder min sorg och de korta sekunderna av solkad glädje inga blommor. Kanske olikt sipporna som försvann i just denna natt och väntar ett år på att göra sitt ärevarv, men innan de kan leva igen så kommer jag att le igen. Svagt, men jag kommer säkert att le någon gång inom det kommande året. Visst, ett grumlat leende, men det räknas.

Finner högsta giltiga skäl att håna och äcklas av denna myggsvärm av smutsigaste tänkbara dumhet kallad ”samtiden” (Sic!). Ser en död fågel ätas av insekter; vilka ska ätas av fåglar. Det har varit långvarigt pågående. Ja, det där överflödiga kretsloppet. Men, luder har väl å andra sidan aldrig tidigare varit så attraktivt i en så stor omfattning som just nu?

Vi är molnens blod, rinnande
Sorg dammar i sorg
Liv är död.

Forsarna, även åarna, ja, alla vattendrag; bryter sällan fram något nytt och intresseväckande. Livslögnerna flockas, så säkrast är att ljuga ljust och glatt, så körar en käck och hålögd skara dödsdömda. Men, låt andra vara nu! Ingen vill veta något viktigt! Vi har mat på bordet, sa julgrisen! Ögonen glittrade medan hon speglade sig i andras ögon och anpassade sig efter den rådande efterblivenheten. Tänk, tänk på att inte tänka och skada livsviljan, smällarna kan man ta när man blir gammal och har tid för dylika eftertankar, peps fram med eftertryck. Fel. Fel. Fel. Fel. Fel.

Tänker ibland. Hittar tillbaka till de missade möjligheternas land. För mig var det ett slagfält. Hade trots allt, i all misären jag tyvärr är tvingad att kalla mitt liv, trenne riktiga skönheter (av dussinet existerande.) vilka nästan var värdiga mig; och om de spenderade dagarna där hade varit år hade mitt liv varit, eh… gladare.

Jag vet att det är ett val, ett val att leva i nuet d.v.s. bearbeta klart och färdigt eller förtränga sina passerade dagar och nätters olustiga lidanden. Själv förträngde jag helt mina dagar efter att de olika besvikelserna blivit till realiteter och vinsten blev sedan till förluster; och det medges att ingen är dummare än undertecknad i vardagens meningslösa, men ack så sorgligt nödvändiga, eh… liv.

Vi män, även en del av de halva männen som skönhet aldrig sett åt, söker den högsta renhet och skönhet som går att finna. Denna ytlighet är, eh… sund. Tyvärr är vi just nu kvar i det sjukaste samhälle som existerat; där det fagra ska besudlas och all verklig skönhet i ”kropp och själ” förnekas och dras ner till förmån för… Ja, det äckligaste och fulaste som går att finna, ”i jämlikhetens namn”. Det är långt värre än bara hat och mord. Så kväljande och skrämmande, självsäkert tar ideligen illusionen plats och kallar sig prövande och förnyande nödvändig…

Min vegeterande tillvaro har haft sina liggsår. Som spelman var min karriär kort och omsusad. Mina världsomspännande resor blev en lek med döden, som slutade ännu värre. Men, jag klandrar bara min framtid för mina tidsresande misstag. Och fiendens orena sökande efter att besudla tar ständigt samma recept…, som om de lögner och fabrikationer de sprider kunde få fastna i Verkligheten. Som om de inte fastnade på fabrikören…

Är spådd, förutsagd, lämnad ensam i farleder där skären är mig skenbart övermäktiga. Men, jag är på stranden och tänder mitt dödsskepp till en seger ingen ännu kan ana eller se. Så är min makt.