Minnenas plats.

En och annan ledsen tår, som rann utur ett ledset sinne, dröjt sig kvar i många år, och blivit till ett evigt minne.

Liksom de storverk, som jag skapat, och världar jag har fött; ofta mina knän jag skrapat, många är de sår som blött.

Striden, var då allt för mig, jag visste inget annat; ”Snälla, lyssna nu på mig!” Och tiden, hade stannat.

Så minns jag det som pirrade, det där som var så hemligt, som gjorde mig förvirrad, båd´ lockande och vämjeligt.

Javisst, jag vill! Kom pussa mig, jag tror att jag är kär! Men man kunde visst få nån bacill, av kram och puss och allt sånt där.

Att blott en plats kan väcka, liv i det som var, att det som ingen anade, kunde finnas kvar.

Men jag är ännu jag, barnen ännu små, men tiden ändå ändrar allt, ja, tiden, den rår ingen på.