Bråda tider inför jul. Nilla hade åkt iväg för att handla, medan Nellie och jag bakade pepparkakor. En julig doftmix omgav oss; pepparkakor, hyacint, apelsin, kryddnejlika och puffar av frisk luft från det glipöppna fönstret.

Jag var ingen överdängare på pepparkaksbak. Nellie såg milt överseende på mina sladdriga alster. Själv gjorde hon perfekta rader av gubbar, gummor, grisar och rundlar, som snabbt åkte in och ut ur ugnen.

Borta vid fönstret stod radion och ackompanjerade med jul-sånger. ”"Marys Boychild"”. Nellie sjöng med svagt, med klar röst.

- Tror du på Gud, frågade hon plötsligt.

- Vem är Gud, svarade jag.

- Vet inte. Men han skapade människan till sin avbild, står det i Bibeln. Så han ser väl ut som en människa.

- Då borde ju alla människor vara Gud.

- Eller så finns Gud i alla människor. Men tror du på Gud?

Jag hade försökt köra knepet att utveckla ett resonemang medan jag funderade på ett svar, men Nellie kände mig väl nu, nästan alltför väl. Jag visste att hon skulle börja sucka om jag förde det längre, och överge frågan.

- Jag vet inte. Ibland kan det hända konstiga saker. Som att man har det svårt i livet, och inte ser någon ljusning. Då kan det lösa sig på oväntat sätt. Men om det beror på Gud; ja… En gång, när jag låg på sjukhus och var ganska dålig, satte sig en ängel på sängkanten. Jag antog att det var min skyddsängel. Men det kanske berodde på medicinerna. Men man vet ju inte. Du, då, tror du på Gud?

- Jag vill tro, det är ju jättekonstigt att hela världen och universum bara skulle ha blivit till, bara sådär. Allt hänger ju ihop. Men var kommer då Gud ifrån? Det undrar jag.

Det undrade jag också. Men, här stod jag och bakade pepparkakor, med en fantastisk människa; hade jag gjort det om inte Gud funnes? Kanske… inte.…
© Bo Flodin