Nellie och jag satt i kvällningen på vår favoritplats i skogen. Tidig vår lät undslippa sina många dofter från fuktig mark under gräs, mossa och ormbunkar. Kajorna gjorde sig redo för kvällen under högljutt kväkande.

Nellie reste sig.

- Jag bestämmer över liv och död!

Ropet ekade mot de stora stenblocken en bit bort. Hade det slagit slint för henne? Vad menade hon?

Nellie ropade igen.

- Jag bestämmer över liv och död!

- Hur då, undrade jag.

- Ser du den där skalbaggen där?

Med stor möda urskilde jag ett litet kryp framför hennes fot.

- Om jag trampar till, är den borta. Om jag låter bli, får den leva. Jag bestämmer över liv och död. Ser du den där katten där borta?

Långt borta mellan tallarnas stammar strök en grå katt omkring och gjorde utfall mot osynliga byten.

- Vem skulle döda den?.

- Ingen, hoppas jag.

- Varför det? Varför kan man döda en skalbagge utan att blinka, men inte en katt?

- Ja... den är söt.

- Är det samma sak med mobbing, som att man inte dödar en katt? Att den som är söt inte blir mobbad?

Jag förstod vad hon antydde. Minnen från min egen skoltid gjorde sig påminda.

- Jag tror att vem som helst kan bli mobbad, svarade jag.

Nellie begrundade detta medan hon petade med en pinne i en myrstack.

- Varför lever man överhuvudtaget?

- Vad är alternativet?

- Att inte leva. Är man död innan man föds? Eller måste man leva innan man dör? Kan man födas igen?

- Ingen vet, men många tror.

- Vad tror du? Du är ju gammal och har väl tänkt mycket?

- Egentligen tror jag ingenting, eller… Jag tror på att vi lever här och nu. Det viktiga är att vara tillsammans med den och dom man gillar.

- Mig är det ingen som gillar, muttrade Nellie misslynt.

- Jag gillar dig. Och mamma älskar dig så mycket det bara går.

- Ja, men förutom er.

- Menar du att ingen annan gillar dig?

Jag såg på Nellie. Hon satt och stirrade rakt fram.

Så reste hon sig reste sig och gick fram mot katten. Hon hukade sig, och katten var inte nödbedd. Den strök sig mot hennes ben och jamade.

Strax var de åter. Katten rörde sig i zickzack. Nellie gick baklänges och härmade kattens steg och hopp.

Nellie satte sig intill mig. Katten vilade spinnande i hennes knä.

- Vet du att jag skulle ha haft en storasyster. Jag brukar prata med henne ibland, fast hon inte finns. Eller gör hon?

- Vad pratar ni om då?

- Jag berättar allt för henne. Hon tröstar mej, och säger att jag inte ska vara rädd och orolig, och att inte bry mig om de som är taskiga. Allting ordnar sej, säger hon. Hon är min skyddsängel. Men berätta inte för mamma att jag brukar prata med Mandy. Det är lite skämmigt.

- Varför det?

- Jag vet inte, det bara känns så… och jag fattar ingenting!