Måsarna var åter. I svävande skrän for de mellan taken. En och annan övermodig dök ner mot marken i hopp om att komma över någon smula, men blev genast bortschasad.

Vi satt inne på ett litet, klassiskt konditori, omgivna av de karaktäristiska dofterna, som blandades med frisk vårluft, koltrastens sång och duvors kuttrande.

Solen sken in genom de stora fönstren, reflekterades starkt i den stora väggspegeln.

Nilla sneglade ut mot torget, smålog. Nellie hade bjudit med sig själv och en kompis på fikat. Nu satt de på uteserveringen och tävlade om vem som kunde bubbla högst. Deras skratt bubblade i mix med läsken.

Jag såg på Nilla. Den breda trymån gav henne i dubbel upplaga. Osminkad. Alltid osminkad. Men håret blekt, med ett fåtal, ljust lila slingor, samlat i en evig tofs. Aldrig hade jag sett henne med utsläppt hår. Stora runda glasögon. Kläderna andades sextiotal. De stora affärskedjorna var ingen lockelse för henne. Second hand och loppmarknader var hennes jaktmarker.

Nilla och jag kunde ofta förstå varandra fullständigt, med någon sorts mental kommunikation, men ibland var hon som en helt annan människa. Då var vår inre kommunikation långt i fjärran. Så var det nu.

Nilla ändrade snabbt sinnesstämning. Hon fick något sorgset över sig.

Servitören kom och serverade hennes livselixir; rooibos. Hon rörde håglöst i koppen. Jag funderade på om jag skulle fråga henne rakt på vad som bekymrade henne. Eller skulle jag vänta, och låta henne berätta?

- Jag mår piss, hulkade hon till sist. Jag har inte berättat det för dig, men jag har en diagnos, eller flera eller ingen.… En läkare säger det ena, en det andra. Och nu… jag är rädd.

- För vad?

Jag har fått olika mediciner, men de har aldrig hjälpt något vidare. Jag har ups and downs. Medicinerna ska jämna ut. Och det gör de, på sitt sätt. Men när jag är nere är jag verkligen nere. Länge. Men nu har en läkare tagit ett samlat grepp och sagt att jag ska sluta med all medicin för att kanske få en annan diagnos, och kanske ny medicin.

- Men varför skrämmer det dig? Du verkar ju helt förstörd!

Äntligen tog hon en klunk av teet, bet av en bit av wienerbrödet, gjorde tummen ner. Det var lite för segt, enligt henne.

- Jag har blivit van med medicinerna. De har typ dämpat hela mig, och hela mitt riktiga jag, är borta. Jag vet inte vem jag är! Slutar jag med medicinerna vet jag inte vem som kommer fram. Jag är rädd för att möta mig själv! Och om jag får en ny diagnos, och annan medicin, vad händer då? Och hur blir det för Nellie, om hon helt plötsligt får möta en helt annan mamma? Jag kanske blir ett monster. Eller en som struntar i allt!

En ilsken röst fick oss att vända blicken mot disken. Där stod en äldre kvinna. Högljutt lät hon alla få veta att hon var missnöjd med sitt fläckiga bord.

Nilla återtog.

- Jag blev remitterad till en psykoterapeut. Nu när jag trappar ner kan jag inte sova. Jag knallade dit, berättade varför jag var där, att jag sov dåligt, ibland inte alls, om natten, och att jag blev dödstrött mitt på dagen. Psykot-erapeuten tog fram ett mycket litet häfte, en, som hon sa, sömndagbok. Där skulle man skriva upp när man gick och la sig, om, och när man vaknade på natten och morgonen, hur länge man sovit, hur ska man kunna veta det ??? hur lång tid tog det att somna, och hur i all sin dar ska man kunna veta det, och att jag inte skulle sova mitt på dagen, även om jag kände mig trött. I så fall hade jag fått hålla ögonen öppna med tändstickor! Och så jada, jada. Bara att tänka på den där sömndagboken, gjorde mig stressad. Nästa gång vi sågs, skulle jag ha gjort läxan. Sedan var terapeutens råd att jag skulle sortera mina tankar, avsätta tid för mörka tankar och ljusa. Som om man skulle kunna tänka efter tidtabell!
Och så var sängen en plats man skulle sova i, och enbart sova i. Men det finns ju annat man kan göra i sängen också... men det kanske hon inte hade någon erfarenhet av...

Jag såg ut över borden. Man pratade lågmält. Den missnöjda damen hade fått upprättelse och njöt nu i fulla drag av kaffe och bakelse. Nellie och hennes kompis bubblade än värre, skrattade än mer.

Nilla fortsatte.

- Överhuvudtaget tyckte jag att denna terapeut verkade trött och blasé. Fick ett intryck av att hon var redigt trött på sitt jobb. " Åh, nu kommer den sjuhundrafemte personen med samma problem... " Hur många sömndagböcker hade hon delat ut? Säkert hundratals. Innan jag gick dit, hade jag fått fylla i en blankett med frågor om min hälsa, och om min bakgrund, som inte alltid varit superkul. Trodde att det skulle intressera henne, och ta nytta av som kanske en del av mina problem. Vid slutet av samtalet, så kom hon på, javisst ja, det höll jag på att glömma. Hur i all sin dar kan man glömma nåt sånt? Det kändes helt värdelöst att ha fyllt i alltihop. Hade hon ögnat igenom det, kanske hon varit mer engagerad.

Så träffades vi en gång till, ett par veckor efteråt. Jag hade försökt att fylla i den där jävla sömndagboken, till och med gjort ett excelark av den. Hon frågade hur det gått, och jag sa att jag gjort den i excel. Det tyckte hon var bra, och ville se den, men jag hade den inte med. Ja, sen blev det mera jada jada, och så avslutade hon med att om det var nåt så kunde jag höra av mig. Fyrahundra kronor för två samtal och ett litet häfte om hur man ska knoppa! Det gjorde ju inte precis att man kände sig tiptop. Man ska väl inte må sämre efter att ha sökt hjälp!

Nilla tystnade, föste ifrån sig koppen.

- I alla fall; några dar senare, blev jag nyfiken på mina journaler. Den här så kallade terapeuten, hade i sina anteckningar bland annat skrivit att jag uppvisat ett avvikande beteendemönster! Hur hade hon kunnat avgöra det? Jag gjorde inget annat än satt still på stolen och svarade på hennes frågor. Och, ett avvikande beteendemönster, hur definierar man ett beteendemönster, och ett som inte är avvikande? Vad är ett normalt beteendemönster? Ska alla vara stöpta i samma form? Jag tycker att hon visade ett avvikande beteendemönster, om man ska gå efter det, i förhållande till sitt jobb. Om man är terapeut eller liknande, måste man visa ett engagemang och ett genuint intresse. Hon verkade bara blasé. Man ska väl inte må sämre efter man sökt hjälp hos vården? Tycker du att jag uppvisar ett avvikande beteendemönster?

Jag behövde inte tänka efter.

- Det har jag aldrig tänkt på. Alla är väl olika? Det är bara att se ut på torget här. Alla har väl sitt beteendemönster, om man nu ska tala om det.

- Precis! Om jag hade varit berusad, hade man kunnat tala om avvikande beteendemönster, men jag var ju bara jag! Det snackas så mycket om att man ska vara sig själv, men när man är det, får man veta att man visat ett avvikande beteendemönster! Men jag tänker inte spela nån jävla teater! Kränkt! Det ordet är urvattnat nuförtiden, men jag kände mig, och känner mig fortfarande kränkt.

Nellie och hennes kompis skrattade in. Vi såg dem skojbråka med varandra, vi hörde deras hejdlösa fnittrande. Vi skrattade med dem. Skratta var det bästa vi kunde göra.

© Bo Flodin