Nilla och jag träffades lite av och till, mest hemma hos henne. Nellie var inte glad över min närvaro. Hon blängde surt på mig och höll sig på sitt rum.

Jag och Nilla hade ett gemensamt musikintresse: sextiotalsmusik. Men jag hade därutöver börjat intressera mig för en del disco. Det svängde grymt om en del låtar. En som jag gillade särskilt, var The Runner, med Three Degrees. Jag hade videon på min mobil, och i ett försök att övertyga Nilla om hur bra den var, körde jag den en dag på hennes stora teve i vardagsrummet och drog på så högt jag tordes.

Det dröjde inte länge innan Nellie kom utfarande. Först trodde jag att hon skulle dissa låten fullständigt, men det blev precis tvärtom. Hon ställde sig framför teven och försökte göra efter de tre tjejernas dansrörelser. Nilla lyckades jag inte övertyga om låtens förträfflighet. Nellie däremot dansade sig svettig. Jag fick dra låten om och om igen, tills jag kom på att tanka ner den till Nellies mobil. Hon blev väldigt glad för det, så glad att hon var på god väg att ge mig en kram, men ångrade sig i sista momangen. Hon nöjde sig med tummen upp, sprang in på sitt rum och strax hörde vi The Runner i mer dämpat format.

Efter det bröts isen sakta. Nellie slutade att isolera sig vid mina besök. Med tiden fick hon ett allt större förtroende för mig.


Nilla hade börjat studera till personlig assistent. En helg behövde hon ge sig iväg på ett studiebesök i Helsingfors. Nilla och jag satte oss ner några dagar innan och talade om ifall jag kunde vara med Nellie under den helgen. Jag hade inget emot det, men frågan var om Nellie skulle acceptera det. Tja, det var väl bara att fråga. Nellie godtog förslaget, med viss tveksamhet, dock.



- Nellie, dags att sova.

- Sova, muttrade Nellie misslynt. Varför måste man alltid sova?

- Du sover väl inte alltid?

- Men jag är pigg nu, fast lite trött... Jag är piggtrött!

- Stäng av paddan nu, och gå och gör dig i ordning.

- Men, bara lite till!

Jag satte mig bredvid Nellie i soffan.

- Vad gör du?

- Jag uppfinner.

- Jaha, vad har du uppfunnit?

- Ett tangentbord.

- Men det finns ju redan?

- Ja, men jag menar ett tangentbord, med pianotangenter.

- Varför det?

- Det skulle gå lättare. Tänk vad snabbt man skulle kunna trycka. På vänster siffror och andra tecken, till höger bokstäver. Och så kanske man lär sig spela piano till på köpet.

- Men skulle det inte bli ett väldigt långt tangentbord?

- Jo, kanske. Men man kunde bygga in datorn i pianot! Så kan man välja om man vill spela piano eller knappa på datorn.

- Hmm… men om man skulle vilja skriva på datorn i till exempel tunnelbanan, ska man då släpa med sig ett piano vart man ska? Skulle det inte bli väldigt trångt? Om alla skulle ha med sig varsitt piano?

- Jo, kanske, men klarinett kanske? Dom har ju många toner. Varje ton skulle vara en bokstav eller en siffra. Fast om tonerna inte räcker till… Men då ringer man till tre kompisar! Som kommer med sina klarinetter. Och skriver det man vill.

- Men hur ska de veta vad de ska skriva?

- Jag skriver på min telefon, och mejlar det till klarinettkompisarna, och så har de en skärm i ändan.

- ???

- I ändan på klarinetten, förstås!

- Så längst fram på klarinetten sitter det en rumpa?

- Nej... jo förresten! På vänster sida rumpan blir det siffror, på höger bokstäver!

- Toppen! Men jag har ju en kolonistuga. Om jag behöver skriva, och ringer dit klarinettkompisarna, vi får inte plats alla.

- Nej, men någon kan väl sitta ute.

- Om det regnar?

- De får ha hatt med paraply. Det ska jag också uppfinna.

Jag förnam bilden. Jag inne i kolonistugan, med två som spelade klarinett och skrev på dator samtidigt, och en som satt utanför med hatt med paraply och var igång med sin klarinett.

Det blev tyst för några ögonblick innan jag återtog.

- Men vilket liv det skulle bli i kolonin om många skriver på sina klarinetter. Alla fåglar skulle till exempel bli bortskrämda.

- Nej, det skulle komma nya fåglar, näktergalningar. De skulle gala som galningar, och alla skulle skriva fel. Om någon till exempel skulle skriva potatismos, så blev det potatisgos!

Nellie såg nog det bisarra i alltihop. Hon fick ett hysteriskt skrattanfall, föll ur soffan och landade under soffbordet.

- Pohoo...tatisgos!!!

Strax skrattade jag lika vilt som Nellie. Jag lyckades dock hålla mig kvar i soffan.

Klockan blev nio, halv tio, tio... långt efter Nellies läggtid. Till slut orkade vi inte skratta mer. Nellie gick på darriga ben ut i badrummet, medan jag gjorde "nattfluffet" i hennes rum. Nellie var mycket noga med "nattfluffet”, så jag var nöjd när hon kom in och godkände.

Jag satt vid henne. Det var hon också mycket noga med; att ha sällskap tills hon somnade.

Hon låg länge och såg tankfull ut och lite ledsen. Jag var nyfiken på vad som rörde sig i hennes huvud, men visste bättre än att fråga.

- Jag längtar efter mamma, kom det till slut.

Jag strök henne över kinden.

- Hon kommer ju på måndag. Det är kort kvar.

- Det är det inte alls! Det är superlänge. Tänk om nåt händer med båten!

Vad kunde jag säga Nellie till tröst?

- Det är ingen fara. Det går väldigt många båtar varje dag, och det är väldigt sällan det händer olyckor.

- Men tänk om?

Jag strök henne åter över kinden.

- Det finns både flytvästar och livbåtar om något skulle hända, räddningshelikoptrar skickas ut, och andra fartyg skyndar dit. Allt kommer att gå bra. Hon är hemma igen på måndag.

Nellie såg klentroget på mig.

- Lovar du det?

Nu blev det svårt. Jag kunde ju faktiskt inte lova det.

- Jag kan lova att mamma längtar efter dig också. Hon sa ju det när hon ringde och pussade god natt. Och så gott som säkert, nittionio procent, är hon här på måndag.

Nellie klev upp ur sin säng och gick in i sovrummet.

- Men jag är kramnödig. Man kan ju inte krama mobilen. Jag vill sova i mammas säng. Men du ska fluffa först där.

Jag fluffade och fick dubbeltumme upp. Nellie lade sig och drog upp täcket över näsan.

- Du ska spela något för mig.

Jag hämtade gitarren.

- Vad ska jag spela?

- Nåt sovigt.

- Vem kan segla?

- Mmm...

Jag hann bara spela några toner, innan Nellie somnade. Jag lade mig bredvid henne, såg på henne. Strax blev hon äldre. Jag såg henne med kompisar på stan, jag såg henne med sin familj, hur hennes barn växte upp. Nellie fick barnbarn. Och sedan… tiden…