Fredagsfika i pentryt.

- Är det okej om jag sitter här?

Jag hade bara sett den nya på håll. Nu kom hon helt oblygt och slog sig ner mitt emot mig.

- Du äter kardemummabulle.

- Mmm...

- Ja, jag tycker bättre om kanelbullar.

- Jaha.

- Fast inte dem som är i frysdisken. De som totar ihop dem, borde få bakläxa.

- Jaha.

- Men du gillar kardemummabullar, bättre än kanelbullar.

- Nja, inte bättre, men nu bjöd de på både kanelbullar och kardemummabullar, och jag valde kardemumma.

- Mhmm. Så du valde en bulle som du inte tyckte var bättre än den du egentligen ville ha?


Jag såg lite undrande på henne. Osminkad, , blont hår uppsatt i en tofs, med tunna, lila slingor.

- Ska inte du ha en bulle, undrade jag.

- Jag väntar.

- Jag väntar.

- På vadå?

- Vattnet. Hon såg mot diskbänken, reste sig och började ordna med sitt fika. Var hon inte lite eljest? ... valde en bulle som jag inte tyckte var bättre än den jag egentligen ville ha? Lite snurr satte det i mitt huvud.

Hon kom tillbaka med en stor mugg och tepåsar. Hon viftade med tepåsarna.

- Rooiboos. Mycket bättre än kaffe. Nu ska jag ha en bulle. Jag tar en av varje!

----------

Jag var placerad på något som av Arbetsförmedlingen benämndes Arbetsträning, på grund av min dåliga rygg. Så mycket av arbetsträning var det nu inte. De flesta satt i datarummet, surfade, läste tidningen, såg på film. Några bara drog omkring. Det hade blivit ett väldigt rabalder, när det kom fram att en kvinnlig deltagare hade porrsurfat.

Det fanns dock några aktiviteter. En av dem var att scanna in och retuschera, som det sas unika, diabilder från olika museer. Jag hade valt att jobba med diabilderna.

----------

Jag hade varit sjuk några dagar. Hittills hade jag varit ensam i mitt rum. Men när jag var tillbaka, satt hon där, tjejen med lila slingor i håret.

Hon hette Nilla. Klyschigt kanske, men personkemi, på samma våglängd... jag kan inte beskriva det på annat sätt. Vi pratade om allt möjligt, mest om vårt gemensamma intresse, sextiotalsmusik, och främst om de fyra från Liverpool, The Beatless, som belackarna kallade dem vid den tiden. Att ordna med bilder, glömde vi ganska snart.


----------

- Ska vi dra hem till mig?

- Va?

- Dra hem till mig. Det är ju astrist att sitta här och mögla.

- Ja, sa jag efter lite tvekan, när?

- I nuaste nuet!

- Men vi kan väl inte gå nu?

- Äh, skit i det, det är ändå ingen som kollar!



Det regnade. Vi gick längs en slaskig trottoar, kurade ihop oss under Nillas paraply.

Skrik, skratt skrän. I smatten utanför systemet stod stamkunderna. Odörer flöt ut. En kvinna med simmig blick höll krampaktigt i en kundvagn. Innanför dörrarna stod en stadig vakt med ett överseende leende.

Regnet tilltog. Så kom en oväntad fråga.

- Vad är ditt största helvete just nu?

Det var sannerligen ingen lätt fråga att svara på. Jag var tvungen att tänka efter.

- Ja, det är väl hela alltihopa.

- Vilket hela alltihopa?

- Att jag är här, med ryggskada som hindrar mig från att jobba normalt, Arbetsförmedlingens krav på att söka jobb fast jag inte kan jobba, gå på en arbetsträning som mest är terapi, men sägs ska hjälpa att hitta ett passande jobb; allt är bara mumbo jumbo. Ingen vet vad de ska göra av såna som mig. Sopa dem under mattan bara! Hur känner du?

- Jo, det är samma.

I samma ögonblick som paraplyet vek sig i en kraftig vindby, var vi framme. En bred spiraltrappa, kantad av målade mosaikmönstrade fönster förde oss upp till översta våningen.

Nilla visade in mig i vardagsrummet. Där var plats för det vanliga; ett par fåtöljer, en soffa, och ett soffbord. Mitt emot soffan en teve av äldre modell, med ett akvarium intill på ett eget bord. Jag hade själv haft akvarium när jag var barn, och kände igen fiskarna; neontetror, guppy, guldgurami och några till av de vanligare. Det var välskött med mycket växter och stenar som bjöd skrymslen och håligheter. Bakgrunden var lite speciell. En spegel stod lätt lutad mot akvariet och gav ett extra perspektiv.

Jag slog mig ner i soffan. Valet mellan teve och akvarium var inte svårt. Jag mindes från min barndom hur jag nått in i ett meditativt tillstånd när jag betraktat akvariet en stund, hur omgivningen försvann, och akvariet så småningom ändrade form av och till.
Så långt nådde jag inte nu. Några guppies försökte komma underfund med sina spegelbilder, guramierna turades om att åka hiss på luft-
bubblorna. Det var lika fascinerande nu, som när jag var barn.

Jag lät min blick fly till bokhyllan. Där fanns en lång rad med bilder på en flicka. Jag reste mig och såg närmare på bilderna. Nellie nyfödd, Nellie ett år, Nellie två år... Bilderna sträckte sig tio år framåt i tiden.

Jag satte mig i soffan. Nilla kom in med en lätt skramlande bricka.

- Har du barn?

Minnena kom för mig. Hur den lilla snabbt hade förts iväg, läkaren som kom in och berättade, hur svårt vi haft att ta in det, jag och Yasmin.

- Jag har... hade...… Rösten bar inte riktigt.

- Hon var bara hos oss några minuter.

Jag hade hållit undan den en tid, men nu kom den åter med full kraft. Sorgen.

Jag berättade, om den lilla, som skulle ha hetat Jolin. Hur jag längtat efter att få höra henne skratta, hur jag skulle ha berättat sagor för henne om kvällarna, spelat något lugnt, klappat om henne och sagt "gonatt skrutt, vi ses i morgon!"”

- Stenen, den stora stenen en bit in i skogen, som jag klättrat på som barn. Jag skulle tagit med Jolin dit. Jag ser det som en film inom mig. Hur vi vandrar i skogen om söndagarna.

Det är höst. Hon skuttar bredvid mig. Hon har sina lila postbyxor på sig. Ja, hon kallar dem så. Hon har fått dem med posten.

Jag ser hur hon stannar vid stenen och ser på en myra som vilset irrar fram och tillbaka. Och hon frågar mig hur myror kan gå upp och ner och hit och dit utan att ramla ner. Hon väntar inte på svar, skyndar vidare.
Skogens dofter, den låga solen som får hennes hår att glänsa; hon dansar och leker att det är sommar i den kyliga luften. Hon säger, att hon vill dansa för alla djuren. Det var väl annars ingen som dansade för dem?
Hösten berättar om Jolin. Den höst hon aldrig fick se. Jolin fick aldrig se stenen. Hennes hår fick aldrig glänsa i solen. Djuren fick aldrig se hennes dansa. I år skulle hon fyllt elva.

Nilla såg på mig med tårblanka ögon.

- Hur klarade ni allt det?

- Det gjorde vi olika. Sorgen var lika stor för oss båda, men Yasmin var nära att ta livet av sig. Hon hamnade på psyket, och har aldrig blivit sig själv igen. Jag har varit hos henne några gånger, men hon känner knappt igen mig. Nerdrogad.

Freja sträckte fram handen, rörde lätt vid min.

- Vet du vad du behöver? Närhet. Ska vi gå och lägga oss?
Det var ju ett märkligt förslag. Menade hon att vi, nu?

- Nej, inget sånt, skyndade hon sig att säga. Bara närhet. Inget annat. Deal?

Jag tänkte efter någon minut. Ja, det var nog det jag behövde. Bara få slappna av.

- Deal!

Nilla och jag, i en säng, vända emot varandra. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Hon doftade svagt av en diskret parfym. En härlig känsla av fräschhet; frisk luft, nymanglade lakan på landet.

Jag smekte henne över håret, ansiktet, ryggen, armarna. Hon gjorde samma med mig. Gåshud.

Jag kände hur det rörde sig där det inte borde röra sig där och då. Hon märkte de, fnissade.

- Det är okej. Vi har en deal.

Vi hade en deal.