-
Hej, då, vi ses i morron!

Det gjorde vi inte.

Nilla och jag hade slagit följe en bit bort mot tunnelbanan. När jag kom hem, kollade jag mejlen. Det första jag såg, var ett meddelande från Arbetsförmedlingen. Det företag som bedrivit vår arbetsträning hade lagt ner verksamheten på grund av konkurs. Det var inte helt oväntat. Arbetsförmedlingen hade varit där på flera inspektioner och haft synpunkter på hur verksamheten bedrevs.

Nilla och jag hade hållit sporadisk mejlkontakt. Men jag ville träffa henne. Samtidigt tvekade jag. Till sist tog jag mod till mig och ringde.

- Ja! Bara detta lilla ord avslöjade att Nilla var lätt stressad.

- Jag är mitt uppe i städning, men visst får du komma!

Go´a Nilla. Alltid så omtänksam. Jag hade aldrig riktigt förstått varför hon månade så om mig, men jag var väldigt tacksam.

Nilla var inne i en av sina energiska perioder. Dammsugaren var igång, från köket strömmade dofter av nybakat. Möblerna i vardagsrummet var omflyttade för att röja undan dolt damm. Samtidigt som hon dammsög försökte hon också gnugga bort en fläck från tröjärmen, hela tiden pratande för sig själv: att det kan bli så mycket damm,…skulle kanske tvätta fönstren också, brödet… åh, vad jag är kissnödig...… I samma svep kastade hon gång på gång oroliga blickar mot mobilen, som hon spänt fast på armen som ett armbandsur.

- Nellie skulle ha varit hemma från trummorna nu med en kompis. Jag borde ringa och kolla… Hon stängde av dammsugaren och ringde där hon stod.

Det gick en stund. Signal efter signal. Nilla skruvade nervöst på sig, med mobilen omväxlande i handen och mot örat. Till sist ljöd Nellies röst ut i vardagsrummet. Hon hade följt med kompisen hem, och glömt att ringa.

Dammsugaren igång igen. Jag kände mig som om jag trängde mig på. Det fanns liksom ingenstans att ta vägen. Det var en ovanligt dum idé att besöka Nilla nu. Till sist lade jag mig raklång i soffan och såg på Nilla som på nytt for fram mellan rummen och köket.

Ända sedan jag var liten, har jag tyckt om ljudet från dammsugare. Jag fick alltid gåshud av det susande ljudet, Så var det nu också. Konstigt, men alla har väl sina hooks.

Jag tänkte på Nilla. Hon var nog den mest omtänksamma jag träffat. En gång hade jag glömt min lunch. Utan tvekan delade hon med sig av sin.
Hon tjatade på mig att jag skulle skaffa mobil. Jag nekade i det längsta. Till slut ordnade hon fram en mobil av lite äldre modell, som hon viggat av en kompis.
Hon ansåg att jag drack för lite vatten, och ställde var morgon ett stort glas på mitt bord. Hon tyckte att jag skulle ha lite fler skjortor än de två tråkiga jag oftast brukade vara klädd i, och tog med mig till Myrorna. Vi, eller kanske snarare hon, valde ut några mer personliga skjortor. Jag blev helt nöjd. Sådär var det ofta. Hon såg mig, och också rakt igenom mig. Det gick inte att dölja något för henne. Om jag varit yngre, eller hon äldre, så kanske... Nej, det skilde tjugofem år mellan oss. Och nej. Jag var inte kär i henne...

Nilla fortsatte med städningen, talade fortfarande med sig själv.

... visst ja, brödet... ... nej, nu måste jag... Hon småsprang till badrummet.

Plötsligt svepte en virvelvind in. Mitt första möte med Nellie blev inte riktigt bra.

Hennes ansiktsuttryck skiftade snabbt. Från översvallande glad, över till förvåning, sedan till lätt sorgset, blandat med ilska.

- Vad gör du här??? Mamma har berättat om dig. Är ni kära? Det får ni inte. Då kommer ni bara att bry er om varandra, och det blir ingen ombryning kvar till mig! Allt kom i en snabb tirad.

Nilla kom till undsättning. Hon la armen om Nellie, pussade henne i pannan.

- Nej, vi är inte kära. Men även om vi var det, skulle det finnas ombryning kvar till dig, till och med dubbelt!