- Vet du en sak?

Jag hällde just i den lilla delen kolsyrat vatten i smeten som behövdes för att få pannkakorna sådär extra piffiga, medan Nellie vispade ivrigt.

- Jag vet många saker, fler än en.

- En människa består av sju miljarder, miljarder, miljarder atomer.

- Hoppsan. Ja, det är ju några stycken.

- Mmm... .

- Så här står vi nu då, två gånger sju miljarder, miljarder, miljarder atomer och lagar pannkakor?

- Precis.

Nellie var bara elva år, men hon kunde verkligen få en att se saker ur helt andra perspektiv.

- Och hur många människor finns det på jorden, fortsatte hon. Runt tio miljarder, tror jag. Plus alla elefanter, giraffer, loppor, myror, tallar, granar och allt annat. För att inte tala om pannkakor. Och alla stjärnor och planeter. Det blir fett många atomer.

- Pannkakor? Äter vi atomer också?

- Ja, det måste vi ju göra. Det finns ju atomer i ägg, mjöl, mjölk och allt annat också.

- I sylt?

- I sylt.

- Så det jag kommer att lägga på mina pankisar är alltså atomsylt?

- Precis.

- Det låter inte så gott.

- Men det är goda atomer.

- Och atompannkakor?

- Visst. Nellie vispade klart och ställde undan bunken på diskbänken.

- Nu får smeten stå en stund och gotta till sig. Sen ska vi fixa blåa pankisar.

Jag låtsades vara väl införstådd med blåa pankisar, och sa därför ingenting om det.

- Jaha, vad ska vi göra då, då, undrade jag i stället.

- Vi ska plantera om fönstren i mitt rum och putsa blommorna. Kom igen!

Det var inte alltid så lätt att hänga med i Nellies ordvrängeri, men det var bara att haka på.


Nellie hade förberett. Fönsterbrädan var rensad och tidningar utlagda på golvet tillsammans med blommorna. Marssolen flödade genom fönstret, som avslöjade sig i all sin oputsade glans.

- Här, putsa, manade Nellie och slängde åt mig en trasa, en fönsterraka och en flaska fönsterputs.

- Ska jag putsa? Varför det?

- Du är vuxen. Då putsar man. Jag kan trilla ut genom fönstret.

- Det kan väl jag också?

- Ja, men du är vuxen, upprepade Nellie kryptiskt, medan hon välte upp och ner på en kruka.

Sedan tog hon på sig ett par hörlurar och började knappa på mobilen, och strax kunde jag höra delar ur Svansjön sippra ut i rummet.

Nellie lyssnade på många sorters musik. Jag hade trott att hon lyssnade mest på modern musik, men hon gillade såväl Beatles som balett.

Nu satte hon igång med planterandet, av och till med kortare och längre pauser för improviserad balett.

Jag putsade. Nellie ömsom planterade och ömsom dansade med blommorna.

Till sist var vi klara, och ställde oss att beskåda det vi gjort.

Rutorna var så gott som osynliga. Nellie hade arrangerat blommorna i fönsterplattan och på ett litet bord framför, så det liknade en mindre trädgård. Vi var båda nöjda, och kände att vi var i stort behov av en belöning.

Smeten hade gottat till sig. Nellie smakade av den, och fann den vara nästan perfekt. Nu fattades bara en sak: en gnutta blå karamellfärg.

Snart satt vi vid köksbordet och njöt av blå pannkakor med hemgjord jordgubbssylt. Nellie lade ner besticken och lutade sig tillbaka med en belåten min.

- Universums godaste atomer!

© Bo Flodin