- Jag ser den inte.

Vi satt vid köksbordet hemma hos Nilla. Jag löste korsord. Nellie satt mittemot mig. Hon såg ut genom fönstret, upp mot himlen.

- Ser inte vadå, frågade jag förstrött, ännu grubblande över ”årtal”, tre bokstäver.

- Himlen. Jag ser den inte.

Jag tittade upp från korsordet, såg ut genom fönstret.

- Vadå, den är ju där, klar och tydlig och blå. Tydligare kan den väl inte bli.

- Men den finns ju inte. Man kan väl inte se något som inte finns.

- Vad pratar du om? Himlen finns väl visst. Jag ser ju den!

- Men himlen är ju universum. Och universum är ju bara tomhet mellan alla stjärnor och planeter. Man kan väl inte se tomhet? Och nu på dagen ser man ju inte stjärnor och planeter, då måste ju det jag inte ser bara vara tomhet.

Nu började det snurra i planeten på mig. Inte se det som syns?

- Men på natten då, försökte jag. Då kan man ju se stjärnor och planeter, är inte det himlen?

- Det är ju det som är så konstigt! Jag kan se månen och planeter och stjärnor, men mellan dem är det ju tomrum. Tomrummet kan jag ju se, fast det inte finns. Men vad är då egentligen himlen?

Ja, vad var himlen? Jag såg ut genom fönstret. Fanns där någon himmel?

© Bo Flodin