Han hade precis kommit ut ur baren och kände att han på en gång hade tröttnat. Han visste att om han skulle återvända var det med en kulspruta eller ett automatgevär; så less var han på människorna därinne. Själv visste Erik att han tillbringade alltför många timmar i baren. Oftast satt han halvt berusad vid ett bord med människor som förmodligen sett sina bästa dagar. Han var så borta på öl eller billigt rödvin att han knappt visste vad han sa eller tog sig till; om han stod upp, låg ner, dansade på borden eller visade könet. När han vaknade upp bakfull nästa dag så tog han sig ofta för pannan eller nödgade sig att blunda för att glömma gårdagen.

När han promenerade till eller från centrum låg baren ute efter vägen. Han såg hur de lokala alkoholisterna trängdes på uteserveringen eller tillsammans med jackvegasmaskiner och dålig 80-tasmusik inne i salongen. Erik gick då alltid snabbare för att slippas konfronteras med den deprimerande synen av skuggmänniskorna. Medan han gick så skakade han på huvudet och tänkte att så lågt skulle han aldrig sjunka att han vistades berusad i en kvarterskrog mitt på dagen.
Det var snarare ren slump än motivation som fört honom till Eskilstuna. Efter gymnasiet hade han ingen tydlig riktning i livet; han hade haft många olika ströjobb men inget som riktigt höll honom kvar i längden. Det var nog snarare så att han tyckte om att testa nytt än att stanna på en och samma plats en längre tid. Dessutom flyttade han runt en del och prövade att bo på flera orter och träffa olika människor. Vissa roligare än andra; vilket han blev varse ganska snabbt.
När han flyttade till Eskilstuna var det delvis på grund av studier; Erik hade kommit in på Beteendevetarprogrammet på Mälardalens Högskola och ville för en gångs skulle ge studierna en chans. Han hade aldrig varit något ljushuvud i skolan, men trivts bra i vissa humanistiska ämnen. Dessutom hade han ett stort intresse för hur det mänskliga psyket fungerade och hur vi interagerade med varandra. Det var något han trodde han kunde ha nytta av längre fram, han trodde också att han skulle ha möjlighet att göra karriär och kanske komma någon vart med det. Lämna sitt misslyckade kringflackande liv där det ena skitjobbet avlöste det andra. Istället såg han framför sig en karriär som rekryterare eller key account manager på ett stort internationellt företag med ansvar för en viktig kundstock. Drömmarna var det inget fel på och Erik var van vid att drömma stort. Redan som ung grabb kunde han upplevas som ganska skrävlig; berätta för sina klasskamrater om alla sina framtidsplaner och allt vad han ville uppnå i livet. Det var den ena historien efter den andra om alla upptåg och framfarter han hade gjort. Dessutom la han till och drog ifrån lite som han ville. Det var egentligen inte så noga med sanningen bara man kunde berätta en bra historia och hålla åhörarna i sitt grepp. Bland annat hade han bestigit pyramiderna, slagits mot azteker, skinheads och afrikanska stammar, drivit porrklubb i Belgien och hängt med MC-gäng i Österrike. Allt innan han fyllt 18 år. Samtidigt skakade allt fler klasskamrater på huvudet åt hans historier och med tiden hade han svårt att få nya vänner i gymnasiet eller behålla kvar sina gamla. Som person framstod han som osann och hade svårt att hålla sig till verkligheten. Han var den där spelevinken som många skrattade åt en stund, men som ingen orkade hänga med i längden. Som aldrig klarade av att bygga några verkliga vänskapsband eller lyckades skaffa sig en kärleksrelation. Han var helt enkelt van vid att vara eljest, den där udda typen som var med och befolkade gymnasiet och cirkulerade utan att någon riktigt förstod vad han gjorde där. Så höll det på tills han tog studenten och lämnade uppväxtorten.
Då hans betyg från gymnasiet inte varit något vidare att hänga i julgranen så var det bara med nöd och näppe han kom in på utbildningen i Eskilstuna. Med andra ord, han stod på reservlistan långt ner om inte allra sist. Tillslut blev han inkallad när det inte verkade finnas några fler elever att tillgå. Erik var överlycklig, han skulle tillbringa sina dagar på en vettigare plats än det bananlager som varit hans tillflyktsort den senaste tiden. Att stinka exotisk frukt hela dagarna var inte precis det han ville göra resten av sitt liv. Han tog därför helt sonika sitt pick och pack och gav chefen fingret.
I början gick studierna bra. Han var taggad och gick på alla lektionerna, pluggade hårt inför tentorna. Men ganska snart kände han en avmattning. Han märkte att det mest var tjejer som gick på utbildningen, att det bara var ett fåtal killar och nästan inga av dem var straighta. Det var ju inte så att han tyckte att det var superkul att studera med en massa brudar. Och att han skulle få ragg på någon av dem eller komma innanför trosorna var ju något han såg som osannolikt. Förövrigt upplevde han att han hade noll gemensamt med dem. Framförallt med nittonåringarna som främst ville prata smink eller förbereda sig inför första samlaget med sin nya pojkvän.
”Hur har helgen varit?” kunde han fråga i ett av deras avmätta samtal längs skolans korridorer.
”Bra, har haft fullt upp”, kunde en av nittonåringarna då svara.
”Okej, vad har du gjort då?”
”Det har varit sååå mycket med David. Jag vill ju verkligen veta om han är kär i mig och vi gick på bio i lördags och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha på mig…” någonstans där stängde Erik av. Han orkade helt enkelt inte ta in och höra mer om vad hon hade att säga om David. Oftast räckte det med att flickorna öppnade munnen för att han skulle frukta för vad som skulle komma ut; vilket nästan alltid var meningslöst pladder.
De flesta av dem hade inte heller samma mål med studierna som han; de ville jobba med våldsutsatta kvinnor eller barn med funktionsnedsättningar eller inom missbruksvården. Varför ville man plugga till något sådant tänkte Erik, man kunde ju få ett bättre jobb utan att gå klart gymnasiet. Och framförallt en bättre lön. Och dessutom varför tvingas stå ut med en massa jobbiga hjärndöda människor som man inte ville ha något att göra med för övrigt. När han tänkte efter hade han kanske mer gemensamt med studenterna på ekonomi eller ingenjörsprogrammen – men dit räckte aldrig hans betyg och han var helt enkelt tvungen att gå kvar i brist på bättre alternativ.
Så hade han börjat gå in till den där baren som han kände en sådan ångest för och som han svurit på att aldrig besöka. Det var som sagt en liten lokalpub som låg på väg in till centrum, sett från det område där han bodde. Han tänkte att det aldrig skulle hända, att han stod över sina laster och att han var en bättre människa än alla dom andra där inne, de som var slav under spriten… Kräken om man så valde att kalla dom. Men det var lättare för honom än han trodde att följa sina impulser. Helt plötsligt stod han där vid baren och beställde in billigt afterworköl. Hävde i sig drickat som doftade både salt och läskande, som släckte hans begär och på samma gång gav honom kväljningar långt ner i halsen. Ganska snart började han komma i samspråk med några av de andra gästerna som satt där vid borden bredvid.
”Tja, var kommer du ifrån?” hörde han någon säga.
”Från plugget, jag läser psykologi.” svarade Erik.
”Coolt, jag pluggade också en gång.”
”Jaha, vadå?” och nånstans där kom det bara en massa rappakalja istället för ett tydligt svar.
Människorna på stamhaket kom att bli Eriks vänner, han kom att hänga där mer än i skolan som han försummade alltmer. När han väl hade börjat strunta i studierna så var det inga svårigheter att utveckla den linjen alltmer. Med andra ord fanns det ingen återvändo: när han väl börjat falla så föll han handlöst. Det var ju inte riktigt som att han brydde sig egentligen. Att stå ut med de jobbiga 19-åriga små fittorna om dagarna tog musten ur honom och krävde sin återhämtning.
Snart var han tjugofyratimmarstammis på den lokala puben Ekshärad - skittöntigt namn tyckte Erik, men tänkte inte mer på det. Var han inte där så satt han hemma om kvällarna och hällde i sig sangria, öl eller whiskey – oftast i den ordningen. Bara för att slippa tänka på alla misslyckanden och snedsteg som hans liv bestod av. Det var det verkliga såret; att känna att allt som hans klasskamrater hade tänkt om honom under högstadie- och gymnasietiden var sant. Att han verkligen var den där förloraren som inte klarade av något och aldrig uppnådde det han ville i livet.
Nu var det snarare så att de riktiga vänner han skaffat sig, ja de kanske allra första vännerna han haft i sitt liv, var de bekantskaper han gjorde på Ekshärad. Det var Steffo, Görgen, Sorken, Greken och Jonken. Helyllekillar; reko grabbar helt enkelt. Kanske med en släng av ADHD och inte helt förtroliga vad gällde pengar eller överenskommelser; men det var ena jävlar på att supa!
Men så hade det blivit en konflikt och de hade hamnat i bråk med varandra. De var han och Jonken, och Sorken också kanske – han mindes inte. Allting var så simmigt vid det här laget. De hade blivit ovänner om en femhundring, Jonken hade lånat och inte lämnat tillbaka, köpt snus och en näve mellis för pengarna.
”Vafan håller du på med!” sa Erik vid ett tillfälle, ”Du sätter ju sprätt på pengarna! Det var ju jag som lånade dig allt, när får jag tillbaka?”
”Lugna ner dig några hekton… ” svarade Jonken. ”Du kan väl inte maxa på det där sättet.”
”Jag maxar väl hur mycket jag vill! Jag vet vilka friheter du brukar ta dig!”
Det blev snart handgripligheter och de båda kunde inte sitta kvar på sina stolar, det blev för vingligt. De var uppe på golvet och brottades, försökte ta tag om varandra och få ner den andra. Tillslut skrek bartendern: ”Grabbar nu får ni lugna ner er! Ni kan inte hålla på såhär. Ni får gå ut om det ska fortsätta.” Erik och Jonken hörde knappt på utan började istället puckla på varandra i brist på bättre alternativ. Nävarna for mot varandra och snart tog de tag om de glas och flaskor som låg i närheten och som krossades mot de slappa kropparna. När inte heller det hjälpte tog de tag om barstolarna. Nu kom andra emellan och avbröt slagsmålet. Det hade gått för långt och man fick sära på dem båda. De var som kamphundar med fradga runt mungiporna. Det slutade med att Jonken slängdes i ett hörn av baren och Erik ut ur lokalen. Erik och Ekshärad var nu ett passerat kapitel.
Erik hade fått med sig en folköl innan han bryskt blivit utkommenderad. Han började halsa den medan han gick vägen hem mot sin lägenhet. Försökte tänka och bearbeta det som hade hänt och som inte gav honom någon större glädje. Snart var han framme vid sin lägenhetsdörr. Han tog fram nyckelknippan och låste upp. Gick in i den ödsliga lilla ettan som han knappt såg om dagarna nuförtiden. Nu var klockan bara fem, det var inte mörkt ute och han kunde se ut mot vägen och skogen som stod som utsikt för hans hem. När han tagit av sig sina skor och sin jacka gick han fram till soffan i vardagsrummet och la sig ner. Erik tittade upp i taket och tänkte på den där uppgivenheten som bara kom över honom när han var ensam hemma och inte visste vad han ville med livet. När han låg där och tittade upp så svartnade det för ögonen på honom. Han reste sig upp, tog sats och sprang i riktning mot fönstret, han hoppade, for genom glaset och plötsligt var han inte längre ett med verkligheten. Han föll flera meter och landade omtöcknat. Och någonstans hörde han ljudet av sirener som närmade sig, kände doften av det liv han försökt leva, den person han velat bli och som inte längre fanns kvar… Och så försvann han in i dimman.