Det här kan verka underligt,
men det hänger en trasig frack på min vind.

Den har hängt på mångas axlar.
Främst på brudgummar,
men även på någon bestman.

En gång hängdes den på en pingvin
för att det skulle vara extra skoj.


Det var det inte.


Under en annan period hängde den på en dirigent.
Min.

Nu hänger den åter på en galge.

Eftersom den inte ger sig av
ger den sken av att vilja hänga kvar.

En

frack

kan

inte

gå,

men

det

går

ändå

bra

för

den

att

vänta

här

så

länge.



Då går den inte lika långt
som den annars skulle
om det inte saknades
en uppenbar anledning
till att inte stannar kvar.


?


Nåväl,
det gör inget.
Detta har hänt förut
och kommer att hända igen.


Och igen.

Och igen.


På min vind väntar en trasig frack,
för den har förstått,
att flyga gör man endast
genom att framgångsrikt missa marken.

Spåren i dammet
avslöjar dock dess uppenbara avsikter.


Hade den kunnat ställa frågan,
- Hur länge ska jag få vänta här?,
så hade den inte gjort det.


Men allt händer igen,
och igen,
och igen,

och saknar man något att lita på,
så kan just det passa bra.



Den ser dyster ut där den hänger.
En aning malplacerad.
En aning maläten.

Vecken är obefintliga.
Fodret slets sönder under en begravning.

Ärmarna är olika långa;
för många laster.
Kragen sliten;
det är alla nej.
Smutsen är ingrodd.

Den hade kunnat gå längre.

Så var det tänkt,
förut.

Men på ett regnigt bröllop
hördes orden; "Utan våra minnen
och erfarenheter
är vi som vem som helst;
en samling molekyler i biosfären"

och då en av de finaste deviserna
den känner till är: "Die Zeit ist subjektiv",
lät fracken denna mening försvinna ut,
i just biosfären.

Känslan som förmedlas just nu

är mer tysk

än spansk.

Och lyssnar man riktigt lyhört
när som helst,
var som helst
kan man höra ljudet
som gärna liknas vid:

_______________________

_______________________

Det där som först aldrig märks
är det som till sist alltid känns
igen
på det att det först inte märks


och medan det rinner en svart rök
genom ett minne


äger gudarna numer
en sällan visad öppenhet
för ett linjärt sinne med tiden

skådat genom
ett cirkulärt allseende öga

Någonting annat
minskar

och gör det
desto mer

Tiden går

inte förlorad

medan vi väntar

går vi

förlorade i den