och din tyngd ligger kvar inom mig

du gav dig av för att finna det du alltid sökt
förmodligen enbart för att finna att du alltid kommer
sakna

känslan för hur du vände din längtan i det kalla stålet
som aldrig hann slipas ner
poleras upp
innan nästa skikt
formades och jämnades ut över det föregående

samtidigt uppskattade jag någonstans din uppriktiga
förvåning och beundran
över hur jag ibland avslutade
mina meningar på helt andra platser än de började

det gav mig möjligheter att undersöka finkornigheten
i dina brottytor

det grå nämndes enbart som ett svagt skimmer ur en klyfta
men vi ristade aldrig himmelns bild i havet
eller i dina ögon

för det banala låg oss aldrig för
inte heller för sprängmedel i stålgrått
eller varför den heliga strängen blev den enda att kapa
för att desarmera