Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

brus



Kapellbacken

vinden genom tomma papperskorgar
sandlådors gömda plastspadar
tumvantars avtryck

en balkong där någon sitter bland blomlådor
som att allt vore som vanligt

ensliga ansikten i fönstren
cykelställets rostiga ben
borttagna namn i trappuppgången

cigarettröken försvinner mellan fingrarna
hur man än försöker

någonstans en öppen dörr
ett trätorn som lutar, faller över




Vindelälven

håret sköljer över ansiktet
du mildrar
alla omständigheter




Hammarbyhöjden

jag vet att jag gick in och sedan ut
riktningen i mannens ögon
högen av löv som vi plöjde igenom

tanken på det jag glömt
och det land han lämnat




Folkungagatan 142

din madrass
öar i taket

pratar om påhittade saker
mirakel och hattifnattar

här börjar definitionen av oss




Viskan, Folkets park

det drar mot natt
tunnelseendets spridning
får pulsen att slå hål på allt

beslutet att lämna, att leta upp rädslan
kommer, viker av åt ett annat håll
lämnar mig ensam




Petrozavodsk, vid Onegas strand

de fåordiga barnens besvärjelse:

ur munnarna ska salt omvandlas
till guld på den som överlever
en dag till




Västanå

komprimerad bild av bröderna
i skenet från ett brinnande grishus
går de i sina kängor över leråkern
singlar slant om vem som ska få henne
vem som ska bli kvar

lien hänger i sitt spindelnät
som en fångst

det sista spåret är täckt av kol




Motala

ett kallt regn över femöresbron

hur du letade upp mig
hur de arbetslösa slog runt
hur konsten bemöttes
hur dina fingrar bröts av
hur jag trodde att något skulle hända
hur jag cyklade ner en ekorre i strömmen

ett kallt regn över tunna kroppar




Mariboplan och Hillsta

gran och tall omgärdar vägen som buss 53 tar
det är tre trappor upp och här är vi inte ensamma

hälsingland ropar välkommen, ler åt styrkan, åt det oövervinnliga
på ett nära, icke insmickrande sätt

hälsingland är en fyrbyggd gård,
en omringande värme

ljuset är mitt, bara mitt
att dela



Ånge

låt skogen komma
dra ut människan ur sitt hus
ur tevens blåa skimmer

låt skogen komma
växa in över
bultande ryggrader
ersätta märg och ben

låt skogen komma
och längtan med den




Havanna

malecon är vår väg genom fasadernas slitna kroppar
klipporna bryter vågorna
pojkar lever som akrobater

du håller mig
en våg sköljer över
salt i våra munnar

det här är en fortsättning
en blick av svårmod
över världens inramning

du och jag är en ofullständig sammanfattning

av allt vi vill





Nyköping

det drar från himlen
jag har gömt händerna
hårt in

du ser mjuk ut på håll
och jag frågar mig vad saknaden ska vara bra för
vad ormbett gör för gott och hur man lämnar en innerlig känsla
vid sidan om

det går dagar
faller mjöl över mina brädor
går tid

det drar från himlen
hårt åt




Fri vers av Anna Frölander
Läst 1332 gånger och applåderad av 40 personer
Publicerad 2010-09-17 18:34



Bookmark and Share


  Johannes VIP
Det här är fortfarande väldigt, väldigt bra.
2011-06-10

    © Birgitta Wäppling VIP
Du trolbinder läsaren med dina rader och bjuder på en resa som har många förtecken, både språkligt och geografiskt.

Bokmärker för att hitta tillbaka hit.
Applåderar.
2010-12-11

  L I V
INspirerande resa genom tid, platser och bevarade känslominnen. Jag läser, följer och förundras
Tyckte mycket om och läser igen
2010-11-25

  Christer Eriksson
En fantastisk resa, genom platser och tid. Många av platserna är jag nära, känner till dem. Egentligen är min enda tröst i att åldras att samla platser inom sig. En ny plats blir ett minne blir en tröst. Vissa platser glöms. Jag tycker du målar platserna så fint, personliga och udda minnen varvas av det alldagliga. Dikten om Västanå är själva diamanten, så helt tydlig med den infångade lien, man kan dra vidare banor. Liemannen utan lie, som klarar sitt nattskift ändå. Som fångar två bröder.

Något som känns speciellt är:

” det här är en fortsättning
en blick av svårmod
över världens inramning”

Där jag personligen befinner mig på elfte våningen på Hotell St. John och ser ut över Havanna och hela historien drar genom mig, vad är rikedom? Kanske frihet. Kuba är komplext. Om jag är ett land så är jag detta land.



Jag skriver en egen platsdikt, det är kul, du inspirerar.

Lindö Herrgård, Runtuna

hästen under marken
som ett nedgrävt europa
byggställning runt den vita herrgården
som ett gips,
en hammare och en skära
drogs ur polska gästarbetare

baronessan, som ett smalt streck av blyerts

framför sina ägor
håller hon på att försvinna



Du är så bra, poetflicka.
2010-11-12

  Johannes VIP
Shit, det här var ju så bra. Det var länge sedan men det får nog bli ett bokmärke.

Tack för resan.
2010-11-05

  Ulf Lagerholm
En alldeles lysande exposé över ett stycke liv. Talande är det. Lågmält ropande liksom. Denna typ av goda texter inspirerar. Och passagen;

Västanå

komprimerad bild av bröderna
i skenet från ett brinnande grishus
går de i sina kängor över leråkern
singlar slant om vem som ska få henne
vem som ska bli kvar

lien hänger i sitt spindelnät
som en fångst

det sista spåret är täckt av kol


är ju inget annat än rent lysande. Bravissimo!
2010-10-27

  Mr Lindemann VIP
Jag hörde en vind vina
sedan försvann den inre orkanen
SMHI lovade en mild bris fram på kvällen

I en tregradig storm nalkade jag mig dig
sedan tappade jag andan i
vindstilla längtan

Annars har din text en sällsam splittring i uppstyckningen av såkallade verser

Fragmentariskt ser jag och återhämtar mig i stycket:
"det drar från himlen
hårt åt "
2010-09-24

    L e e
Anna, vilket mästerverk du har publicerat. Tyckte särskilt mycket om hur du tar med oss på en resa förbi Viskan genom Stockholm till Havanna och sedan till Nyköping. Människornas beskrivande tillvaro som blir deras levande närvaro i orden får mitt hjärta att andas lugnt, mest av vad som skall komma sen. Jag kan tack vare din uppenbara vackra skildring som är oerhört felfri se platserna, känna dofterna och uppleva känslorna som om det var jag som hade erfarit det i verkligheten.
2010-09-23

  Nina V A
brus och punkter därigenom som når fram och ut - som betyder och spelar roll innan man "rattar"vidare (styr ut)

tumavtryck och balkonglådor, där finns en stråk av vardagsrök som stiger och försvinner likväl stannar... kvar inuti

och faller över

då och då


riktningen framåt och igenom, händelser som fäster och inte minst "be"fäster formen av liv

tunnelseendet, tunneltankar och en skarp kurva, skytteln fram och tillbaka - dunk dunk - vävstolen slår medan den bygger

en gobeläng
av färger om man så vill eller inga

bara trådar
i ett mönster

det finns olika sätt att singla slant
gran och tall "en omringande värme"
genom drömmar och verklighet, baktid och framtid
eller ett ständigt NU i sitt brus

genom skallen

längtan är en ständig våg
-bryt och skölj över



spontankommentar i sin "direkthet" och jag finner inget att peta i eller vilja vända runt, tycker mkt om hur varje delbrus står för sig själv och kan läsas i sin egen status fullt ut oberoende men också bakas in i denna linjefläta

Jag tycker om hur du betraktar och väger in, förmedlar med ett språk som sticker sin hand långt ner och vidrör fästen fundamentala
2010-09-19

  /Isabel
Fantastisk resa detta
och vissa platser ska
lysa starkare än andra.

"...och hur man lämnar en
innerlig känsla

vid sidan om

det går dagar
faller mjöl över mina brädor
går tid

det drar från himlen
hårt åt"

Rader som fastnar i mig.
Mycket bra!
2010-09-18

  Ulf D VIP
Vilken rundresa! Jag fastnar för orden "ur munnarna ska salt omvandlas till guld på den som överlever en dag till", som om existensialismen är guld värd.
2010-09-18

  Mikael Lövkvist
Du publicerar inte så ofta, Anna, men när du gör det, så gör du det med besked. Den här blev en riktig favoritdikt. Dikten för läsaren med vinden till olika platser där man får ta del av författarens minnen och sinnesintryck. Jag njöt av denna läsupplevelse, och kanske än mer pga hur dikten kändes både personlig, regional och global. Bilden av er bland Havannas vågor rörde mig stort, och strofen:

"du ser mjuk ut på håll
och jag frågar mig vad saknaden ska vara bra för
vad ormbett gör för gott och hur man lämnar en innerlig känsla
vid sidan om"

tog nog det djupaste taget i mellangärdet. Men det är kanske dumt att ta ut någon sekvens från dikten ty hela resan, och hela dikten, var mäkta vacker och berörande. Tycker jag.
2010-09-18

  Carola Zettergren
Jag är väldigt dålig på att ta mig igenom sådana här långa dikter, inte av lathet, utan för att jag är kräsen, för ger man sig in på att skriva en sådan, måste man kunna ro båten iland, hålla kvar läsarens intresse, det fixar du galant!
2010-09-17

    ej medlem längre
Visaren rör sig över frekvensbandet, station efter station passeras. Brus, javisst. Men däremellan röster. Som säger något.
2010-09-17
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol