Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Enrummare

Det finns inget som inte har uttalats här.
Det är inte mycket kvar som går att uträtta.
Du har kommit och slagit upp hål lite varstans, vridit ur disktrasan över växterna. Svalt ditt ansikte.

Min granne tror mig inte. Min granne som bor under mig, som fött två barn på kort tid, som bär dem på vardera armen på sin väg till tvättstugan. Det finns alltid något kvar säger hon. Även om man inte kan erinra sig vad.

Hon vill tala om kriget, hur jorden skakade, hur luften brände bort viljan att slå upp ögonen igen. Och landets starka färger som blev än starkare i skenet från amerikanerna.

Det enda rummet i enrummaren är nu hennes. Hon sätter ner barnen som ögonblickligen gör sig hemmastadda. Jag förvånas över allt de hittar att leka med. Jag förvånas över att de växer så fort.




Fri vers av Anna Frölander
Läst 919 gånger och applåderad av 35 personer
Publicerad 2012-09-17 11:12



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Tror det handlar om Hjällbo i Göteborg. Eller varför inte Vårby gård i Stockholm. Ensamt. Starkt. Tyst. Trots barn och bus hittar aldrig leken fram till henne. Tänker att det Inte är 70tal. Det är idag och det händer Hela tiden. Den som aldrig Får höra hemma. Du skriver så oerhört varmt och respektfullt om människor att jag ryser.
2013-10-04

  katt.inc
För mig handlar din text om hopp kontra missmod. Du förmedlar det fint genom denna lilla berättelse där hoppet ges av en kvinna som sett och upplevt ett krig. " Det finns alltid något kvar säger hon. Även om man inte kan erinra sig vad." Det känns som om du bygt hela din text kring dessa rader och det är mycket bra. Tack för fin läsning.

2012-09-19

    ej medlem längre
Inget fel medkritik gentemot amerikanarna men att påstå att 350 miljarder gröna pengar bara är 5% av U.S.A:s militärbudget, det är bara dumt. Lika dumt som krigen de för. Oavsett om det är under en tioårsperiod eller ej. Förakt är farligare än många vapen.

Din text/dikt/stycke då, ja, i min smak är den för lam, känns mer som ett utvalt avsnitt ur en bok som aldrig kommer bli skriven. Och allt som kom ut var detta, i och för sig välskrivit, men udden saknas. Språkligt bra, innehållsmässigt tamt.


Tack för mig.
2012-09-19

  Hanna Mari Wallin
Mycket stark text skriven i sin enkelhet, men läser den om igen och upptäcker hur djup och allvarlig underton det finns, som trots allt förmedlar hopp

väldigt bra skrivet
lämnar tid för eftertanke...


2012-09-19

  Mikael Lövkvist
p.s. Jag letade upp vapenexportforskningen (gjort av ett svenskt fredsinstitut.) Det visade sig att jag felciterat: Sverige ligger etta i vaperexport per person. Inte i tillverkning per person. Dock illa nog! /M
2012-09-18

  Mikael Lövkvist
Gillar stort denna skapelse. Jag slås av kontrasterna mellan det medmänskliga och det omänskliga.

Det känns som om jag läser den tydligare efter att jag också läst Christers kommentar, här nedan.

Ja, amerikanarna har skapat, och skapar, sitt jävelskap.

Likt Sverige och svenskarna slog det mig sedan. Jag drog mig till minnes en artikel jag läste i DN i våras, där (om jag nu minns rätt) stod att Sverige, per kapita, tillverkar mest vapen i världen, vapen som naturligtvis exporteras för att upprätthålla den svenska ekonomins tillväxt.

Ja, Obama förtjänade inte Nobels fredspris. Förtjänar Norden (var det inte den norska delen av Nobel-styrelsen som valde Obama?) dock längre att utdela det?

Men, nu, tillbaka till din skapelse, Anna. Jag gillar den stort. den för det globalt stora in i den här porträtterade enrummaren. Jag gillar ditt enkla och ändå komplexa porträtt av detta medmänskliga möte. Betraktelserna av kvinnan och barnen. Betraktelserna av hur barnen lyckas växa vidare, trots allt.

Jag minns nu filmen The mission. Hur barnen i slutändan av filmen lämnade det apokalyptisk helvetet - skapat i guds namn - bakom sig , paddlandes i kanot.

Ofta, när jag ser på barnen, så känner jag hopp. Fast när jag ser hur många som blint röstar likt sina föräldrar, så försvinner mitt hopp. Det går i vågor, min tro på mänskligheten, och min brist på den.

Hur som helst, jag tror på konsten, och på författarens/författarinnans rätt till att väcka tanke, känsla, samvete, medmänsklighet och debatt. Så med dessa ord rundar jag av med ett stort tack, min vän.


2012-09-18

  Christer Eriksson
Jag får en bild av 70-talet. En vietnamesisk kvinna, en rest av ett tidigt terrorkrig. Ett av de onödigaste och jag kan sätta in landet USA i det första stycket. Att det verkligen svalt sitt ansikte och en fredsprisad president som troligen kommer rusta kärnvapen för 350 miljarder gröna USD de närmsta 10 åren. Och då är det motsvarar ändå bara 5% av deras militära budget. Jag ser också bilden av ett litet barn med napalm på sig. Som inspiration ska jag lyssna på Palmes tal om julbomningarna över Hanoi 1972. Det vilar en ödslighet över dikten. Något anonymt. En stämning jag tycker mycket om.
2012-09-17

  cilax VIP
gillar lugnet i betraktelsen, bara tunnaste muslinstycken virvlar runt
2012-09-17
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol