Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

maskinfabrik



vad driver det här maskineriet runt
de döda kropparna, den sträva doften av järn
det finns ingen här som svarar på sådana frågor
det ekar av hammarslag mot städet, spraket från ugnarna
mellan ljuden kan jag skönja tystnaden
så tyst att det gör ont
jag har inga berättelser kvar
de som låg gömda i skåpet i omklädningsrummet
har beslagtagits och används nu för tätning av maskinhallens läckande delar
jag försöker minnas orden, om och om igen för varje förflyttning, för varje lyft
de distraherande skriken kommer alltid från de smala kvinnorna med stora ögon
varje gång tänker jag: hur många kan det finnas

den djupa tunga oroliga sömnen lägger sig över salarna
det är den värsta tiden, hur man ska klara sig igenom den vet man inte
jag har för längesedan slutat räkna snyftningarna
jag tänker mig ett utanför, ett stadigt grepp om kroppen
där vinden tar sig in i håret, in genom kläderna
ett öronbedövande dån från havet, de silkesvita fåglarna
och skogen, den tysta överenskommelsen

hela natten går och övergår obemärkt i dag och de som inte klarat sig
har placerats längs med ingångarna, tysta slitna människodräkter
vissa har inte hunnit sluta sig, ögongloberna gula och uppsvullna

det ryktas att valutan faller
de som har vill ändå ha mer
det är en tänkbar räddning, att de äter upp sig själva
men med ett sådant slut är det alltid någon som överlever, ställer sig över
med bepansrad kropp och ögon omöjliga att urskilja

jag samlar på vackra saker
ett svagt leende bland alla de som grinar illa
det dova dunkandet och gälla gnisslet från arbetet som kan låta som musik
en förzinkad bult som går att gömma, sluta handen om
och så mönstret ingen annan ser, som rör sig bakom ögonlocken

vad driver det här maskineriet runt
det förutsägbara i att vi anger varandra för egen förtjänst
för minsta chans
att tro att man är osårbar
att det som händer andra inte kan hända en själv

jag drömmer inte längre, men tror mig minnas
den sårbara glädjen i att längta
att längtansfullt längta efter dig
dig och inget annat

det dramatiska i ditt sätt att välja bort mig
falska papper och kopierade nycklar
jag minns inga detaljer, inte ditt hår, inte telefonsamtalen
eller matlagningen och vandringarna i bergen
jag vet bara att du lurade kärleken av mig

här har det förflutna ingen betydelse eller så all
det beror på hur mycket av det friska som går att bevara
som går att hålla vid liv under de blinkande lysrören, dag som natt

min högra hand börjar bli genomskinlig
fingrarnas skelett skiner igenom den tunna huden
ingen annan säger sig lägga märke till det
bara enstaka mumlanden om att det är normalt

för var dag faller mörkret tätare och oftare
och min hands ben lyser alltmer vita
huden filtrerar inte längre strålningen
det finns inget att gömma längre
inget att hålla för sig själv

det växer, det växer, tar aldrig slut
den här människodräkten vacklar
jag ser mig själv på nytt
silkesvita fåglar flyger rakt igenom mig






Fri vers (Prosapoesi) av Anna Frölander
Läst 771 gånger och applåderad av 27 personer
Utvald text
Publicerad 2012-04-20 15:07



Bookmark and Share


  Johannes
En dikt man kan återkomma till många gånger.
2014-07-27

  Johannes
Det här är onekligen poesi. Som känns.

"det beror på hur mycket av det friska som går att bevara
som går att hålla vid liv under de blinkande lysrören, dag som natt"

Den här texten påverkar mig väldigt mycket, ...just nu. Kanske för mycket. Om nu sådant är möjligt.

Jag känner doften av sjukhusmiljö, tänker på min mammas sjukdom och sedan läser jag texten igen.
2012-07-19

  Christer Eriksson
Jag tycker att texten tar fart från mitten någonstans och sedan går det inte att värja sig. Att vara i ett mellanrum, ett icketillstånd, är en fas i livet som att lära sig gå, ta sig genom puberteten, hitta och förlora kärleken och dödsögonblicket. Allt har samma plats men födsel och död är i kronologisk ordning. Detta är mycket fint:

”hela natten går och övergår obemärkt i dag och de som inte klarat sig
har placerats längs med ingångarna, tysta slitna människodräkter
vissa har inte hunnit sluta sig, ögongloberna gula och uppsvullna”

Vad tänker man sista natten, sista andetaget. Var av en slump nu i veckan tillbaka på den långvårdsavdelning där jag letade efter en hjärnskadad patient under min sjukvårdspraktik i lumpen, jag minns de förvirrade rösterna. Gamla kroppar fångade av barn, men så ibland i korta ögonblick var den vuxne tillbaka, praktiken var under en månad 1994, nu var avdelningen tömd och jag skulle bygga ställning och arton år rann så snabbt. Men all ångest kan renoveras bort till kontor för landstingschefer. Stans finaste utsikt fick i alla fall de gamla dö till förut, men var de lämnade in sina ”människodräkter” vet jag inte. Skriken tystnade bara. Barnet försvann.
2012-05-05

  l i s a
tycker detta är väldigt skickligt. jag tycker att det är skitsvårt att skriva på det här sättet, ge liv åt maskiner, ugnar och järn. oavsett om det är en symbol, metafor eller rent bokstavligt. snyggt.
2012-04-23
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol