Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

det samlade tysta



på vägen en fågel
den slår med vingen
faller ut
faller bort
världen rör sig
jag ser
ser ut som fan
inte mer
inte nu
det får vara som det är



har inte varit ute på flera dagar
de samtal jag för med mig själv
kommer utan ansats
de leder mig allt längre bort
rumsterar om



en flicka i fjädrar
i väntan på att hon ska öppna sin mun
sina ögon
sina huvuden
öppna
så skakar världen
sina händer
som kastanjetter



vissa saker kan jag inte låta bli att upprepa:
att vara så full att det behövs en sup till
för att inte slå ihjäl henne
en till för att inte



när vi pratar om att vi en dag inte har varandra
grimaserar jag
förändras för var gång
jag tror du ser att jag bryr mig



de ropar sina namn
för möjligheten att bli eftersökta
för att någon ska kunna söka
och finna dem
döda eller levande
vågrörelsen av att finnas till
pendla med kropparna
fram och tillbaka



jag beskriver min barndom
som ett vitt pudrigt moln
som jag klev in i
och sedan försvann ifrån
fylld av det outtalade



hur obeständigheten ser ut
att veta områdets storlek
men inte dess innehåll
man står ut
utanför landar fåglar
landar i hålen med vatten
tröstar sig



jag har skymtat en hemlighet
som retar hjärtat i mig
den tar sig ljudlöst in och ut genom dörrar
med ett språk jag inte minns
betoningen tycks ligga på
att det är för tyst



en skitig kaffekopp
korkmattan har börjat släppa i hörnen
han kommer in från en gräsfylld åker
den kommer stå i träda
bida sin tid
bredvid gammelladan
en uppsprättad katt
och smygande barfotasteg



att förhålla sig till det allmänmänskliga
inget kan vara mer obehagligt
inget handlar så lite om verkliga iakttagelser
jag som ser en blå häst dansa



bränner ved
uppmuntrar med små ord
lägger ledningarna rätt
och ser vagnarna rulla
gnisslet lämnar mig ingen ro
askan bär jag in till natten



det är samma sak som kommer
samma sak som går
jag skulle kunna be det stanna
be det lyfta sina spröt
be om det oväntade
en ny insikt i maskineriet



är min språkdräkt broderad
eller ett enkelt förkläde
ibland ser jag hur skevt det är
att jag hanterar längtan
på ett skyggt vis
gömmer mig i lådor
skrynklar trådarna



brandgula flaggor faller ner
en benlängd från det läger
där främmanden samlats
för att lägga om sin tid
skåda framtiden genom ett sugrör



jag ska tillvara ta
de roller som av samhället
redan är fastställda
det kan vara en genväg
jag behöver bara bestämma mig
för inriktningen
för hur långt jag är beredd att gå
och sen får tiden utvisa
om det kommer att krävas våld, vassa tillhyggen
eller ett obegripligt lugn



var inte rädd
där är människan
det är inte mer
än människan



och så faller blixtar
över mitt grånande huvud
det var inte tänkt att bli så här
att förändras, bli skälvande
bli lyst inifrån
om tiden kan sväljas
vill jag svälja den hel
bli varse hur den rör mig



det är kalas, det är umgänge
en sprittande känsla av
att imorgon är allt över
är allt som varit
ett böjt tecken
av en outtalad fråga



var har jag varit
när jag nu
träder ur tystnad fram












Fri vers av Anna Frölander
Läst 820 gånger och applåderad av 21 personer
Publicerad 2011-09-24 09:06



Bookmark and Share


  Hans Christian
Mycket berörande och skickligt skriven dikt.

"har inte varit ute på flera dagar
de samtal jag för med mig själv
kommer utan ansats
de leder mig allt längre bort
rumsterar om "
2014-04-26

  Lilmarie Mellberg
Allt du skriver känns så viktigt, som om det är något där som jag måste förstå men inte riktigt kommer åt. Tycker om det!
2011-10-14

  Nina V A
Att läsa dig är som att se en film av Peter Gerdehag, fantastiskt med andra ord. Det är så många lager av närvaro och man berörs på ett totalt djup, tänkte nästan säga hembygdsdjup men det kan låta trist och kanske negativt om man inte förstår just nyanserna av hembygd och betydelsen däri. Berättelsen är nära, levande och i ett alldeles eget sken som smyger in i vrår och ja, faktiskt doftar - hur märkvärdigt det än kan låta. Det är också som att lägga örat mot livets stora mage, få lyssna och känna på hur allting rör sig i sina olikheter men ändå konstant, och i skeendet kallat liv. Människorna i din ödmjuka framtoning, avfiltrerade från neonmunnar och trashynessblingbling, inzoomade i betydelsens kanal. Samtalen som ljudlöst tar sig in och ut, höljer om, bildflödet från en med öga för rätt toner, igenkänningsfälten man så gärna springer barfota över. Det samlade tysta är en närande text och skriven alldeles, alldeles underbar.
2011-09-28

    ej medlem längre
Jag har läst denna några gånger nu, och jag blir lika förvånad varje gång att det är ett sådant flöde och driv i din text, trots att det är.. så tyst och stilla. Lugnet verkar gå igen i alla dina texter. En ödmjukhet har du, för både tid och rum. Det är lite meditation nästan, att läsa en text av dig. Stärkande.

är min språkdräkt broderad
eller ett enkelt förkläde
ibland ser jag hur skevt det är
att jag hanterar längtan
på ett skyggt vis
gömmer mig i lådor
skrynklar trådarna

Jag kan bara känna att det här är mod, insikt och styrka.
Du skriver fantastiskt Anna! Tack för god läsning :)
2011-09-25

  Anders Perols
Du har ett säreget språk som är starkt tilltalande. Mycket bra skrivet.
2011-09-25

    Sylwia
En tänkvärd och mäktig text. Gillar den. Jag kommer att vilja läsa den ännu en gång och därför bokmärks den.
2011-09-25

  Anira
otroligt bra text som du givit oss här

Så stark och givande

Får läsa många gånger för att ta till mej allt den ger...

Tack
2011-09-25

  Per Teofilusson VIP
det är en märkligt vacker och generös kväll. Det här är tredje dikten inom en timme som jag tycker är bland de starkaste jag tagit del av här på poeter.se överhuvudtaget. Det kan vara så att jag är ovanligt närvarande, så är det säkert. Men tänk om det också är så att de trillar på mig, de riktiga texterna, just nu, för att jag behöver dem.
2011-09-24
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol