Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

sanningen



Det här är sanningen. Jag kan inte undanhålla den. Ta dock i beaktande att de ordval som är gjorda är sprungna ur ett subjektivt sinne och samma gäller för den ordning i vilken händelserna är satta. Så det är alltså min sanning, inte er. Och inte heller deras. I det här gryningslandet finns inga andra härdar att spira kring än de egna. Så låt mig börja. Någonstans mitt i.

Jag var i min mellanålder när jag förstod att det mesta omkring mig förblev osagt. Människorna synade vädret utifrån sina termometrar och dagliga teveprognoser. Spekulerade i hur glädjande det var att den egennyttiga välfärden kommit för att stanna, att man nu mer tydligt visste vad som var vad, vad som var upp och vad som var ner och att det mesta, tack och lov, var privat egendom. Ibland när jag försökte lägga mig i, komplettera samtalet med en tanke var det som att det inte hördes. De slamrade med sina koppar, prasslade med sina tidningar, harklade sig och bad vänligen men bestämt om en påtår. Ibland kunde de försöka avleda mitt instick genom att fråga vad jag trodde om de nya gardinerna i grannens fönster, var de sydda med enkel- eller dubbeltråd. Så här var det. Så här höll det på. Allt blev svart och vitt. Allt mindre blev sagt. Och jag slöt mig. Så i egentlig mening blev jag precis som de andra fast med den skillnaden att jag nästintill aldrig tog till orda. Men jag tänkte desto mer.

En person i min omgivning utgjorde en stor skillnad för mig och det var min mormor. I den här stunden när jag utlovat att berätta sanningen så kan jag inte dölja att hon under lång tid var mitt enda hopp. Jag älskade att sitta hos henne och höra henne berätta om andra tider, om koltrastar och mjölkpallar. Om stigar som slingrade sig in i skogarna, om döda lamm, harpest och om människor som svarvade, grät och lagade hålen i sina strumpor. I den närvaron sökte jag tröst. Min mormor kapitulerade lätt för känslan av övergivenhet, hon talade om saknad och om kärlek, om förlust och om drömmar. Jag var som pånyttfödd när jag, oftast långt in i natten, lämnade hennes hus. I timmar hade jag följt hennes ord, som var de mina egna, hennes minnen som var det mig hon berättade om. Jag höll fast i henne som var hon mina rötter. Och hon höll fast vid mig. Mot slutet sa hon att hon hela tiden sett att allt inte stod rätt till med mig, att hon hoppades att jag inte skulle kunna bli den som de andra ville att jag skulle vara. När hon dog, efter ett fall från källartrappan, hittade jag hennes dagböcker. Det fick bli min hemlighet. Där hade hon skrivit ner betraktelser över det samhälle som jag vände mig så starkt emot, det samhälle som allt mer kom att likna en bunker med likasinnade, en plats för dem som slukat hela betet, som aldrig kom på tanken att sprattla, som inte ens försökte komma loss. En plats för de rädda.

Inget blev lättare efter min mormors bortgång. Jag levde allt mer som de andra. Tillslut hade även jag tagit mitt förnuft till fånga, som de sa. Jag pratade väder och samlade porslin, köpte dyra viner och diskuterade de senaste indexrapporterna. Jag var lysande i mitt elände. Och allt omkring mig, i mig tystnade mer och mer. Detta höll på så pass länge att jag tillslut befarades vara på väg att dö. I månader blev jag sängliggande. En hög av kött och ben. En natt väcktes jag av ett skrik, som var så djupt omskakande att jag satte mig upp, första gången på mycket länge. Skriket kom från mitt inre och den oåterkalleliga kraften lät sig inte stävjas. Jag skrek mig upp ur sängen, ut ur rummet, huset, ut ur kvarteret och vidare bort mot stadens största hus.

Där sitter jag nu. I ett kylrum under lasarettets labyrintkorridorer. Omgiven av döda. Jag tar hand om dem. Ser till att de kommer dit de ska. Låter dem få det lugn de så väl behöver. Vill de så samtalar vi, men det är upp till dem själva. Jag skriver ner allt de säger. Låter deras röster lägga sig i block efter block. När de tystnar helt så har jag börjat ta mig friheten att fortsätta deras berättelser. Av vad de tidigare sagt och genom noggranna observationer av till exempel naglar, hudmärken, och rynkor kan jag få fram mycket om deras historia, om deras oro och glädje. Jag vet att det är ett arbete som aldrig kan slutföras. För det är tiden för kort. Och jag tror inte att jag far med osanning när jag påstår att eftervärlden kommer skaka bekymrat på sina kroppar åt det material jag lämnar efter mig. Antagligen kommer det att hamna i brännugnarna eller i malningsverket, där som allt som inte går att förstå hamnar. Jag är i alla fall glad över att nu äntligen få tid till mig själv och mina tankar och jag kan ju se bland de döda, att jag inte varit ensam.




Prosa av Anna Frölander
Läst 760 gånger och applåderad av 20 personer
Publicerad 2011-03-19 09:47



Bookmark and Share


    © Birgitta Wäppling VIP
Du lockar till läsning och bjuder en teaterscen med en monolog. Något som mycket väl kan vara början till en bok.

Du fångar situationer och människoöden på ett nära nog exakt sätt.

Applåder.
2011-04-25

  Mikael Lövkvist
Jag tycker så mycket om den här berättelsen. Det enda jag inte gillade med den var att den tog slut. Det fanns en innerlighet och ärlighet i berättarjagets röst som jag aldrig skulle kunna få nog av. Jag tänker att det finns frön, och rötter, här till en bok. Det är en rik ådra som du skriver om här. Jag blev djupt berörd av förhållandet mellan berättarjaget och hennes mormor och hur de gjorde varandra verkliga. Finns det något viktigare än detta? Finns det något större mirakel än när man får ynnesten av att bli sedd och hörd och käd av en medmäniska? Jag vet inte. Jag vet så lite nu för tiden. Men jag vet en sak med säkerhet. Din berättelse rörde om i mina hjärterötter. Nej, snälla, undanhåll inte sanningen. Aldrig! Tack, Anna. Tack.
2011-03-26

  ulrica rydin
Så föds man in i detta. Att gå från barnets klarsyn in i den vuxna(?) världens rollspel. Att försöka lära sig skilja på och rätta sig efter vad som sägs med ord och vad som sägs utan ord. Att försöka anpassa sig, att bli en av dem som redan förträngt barnets direkta tilltal och dess förmåga att känna av så mycket mer är det talade ordet. En i och för sig naturlig strategi för överlevnad, kanske. Men det har sitt pris. Ett många gånger alldeles för högt pris.

Finns så mycket här i din text som jag känner igen mig i. Detta "Till slut hade även jag tagit mitt förnuft till fånga, som de sa." fyller mig med känsla vanmakt. Ja, jag har nog alltid blivit lite misstänksam mot människor som pratar om förnuft.

"Jag var lysande i mitt elände" - bara så underbart uttryckt.

Tack Anna för denna läsvärda godbit.
Länge leve oförnuftet.
2011-03-22

  /Isabel
Tål att läsas om och om (vilket jag gjort nu några gånger). Väcker något inom. Tankar, känslor. Du har något att berätta och når ut. Otvunget men nyanserat språk har du och behärskar att följa din röda tråd ända till slutet, där berättelsen knyts ihop på ett fint sätt.

Mycket tilltalande.
2011-03-21

  Per Teofilusson VIP
kriterier för en god text är bl.a att den väcker minnen och känslor. Jag minns min morfars tunga uppgivenhet i ett bondkök i norra Lappland, redan 1990 (då var han 80 år), över, som jag uppfattade honom, sossarnas förvandling till ett parti utan resning. Han hade aldrig röstat på ngt annat, skulle inte heller komma att göra det (där han levde alla sina år var högerpartiet socialdemokraterna, det andra var för de kristna fundamentalisterna). Ett annat minne: vid 19 årsålder hamnade jag av misstag i kylrummet i kulverten under Sabbatsberg i Sthlm. En bärare behövde hjälp och jag följde med en död (Elsa eller Svea?) från avdelningen. Pga språkförbistringar begrep jag aldrig vart han var på väg, förrän det var försent. Det jag minns därifrån är alla fötterna med fastknutna lappar på: vita, gulnade, blå; svartfläckade fötter.
2011-03-19

  cilax VIP
Vacker
En överraskande övergång till den andra världen
Ensamhet, instängdhet i sin verklighet, den plågsamma vägen till friheten dvs vansinnet
2011-03-19
  > Nästa text
< Föregående

Anna Frölander
Anna Frölander

Mina favoriter
pistol