Stilla suddar vinden ut
sanden från gårdagens
spår

Medan öknen breder ut
sig

Genom alltings förlorade
ihopblåsta,nedslitna,mini
-maliserade beståndsdelar

Och återanvänder det igen
till en egen-artad mäktighet

När Namibia-spindeln
kryper upp ur sitt hål
till en sandtopps-höjd

För att samla ihop våta
droppar från sin kropp

Då solen dyker upp från
Atlanten med den fuktiga
havsbrisen

Som den gjort i mång-
hundra tusende år

Utan att någonting,
någonsin frågat om
lov.