Första gången Knut iakttogs var han en bland många överlevande från en diktarfurstes värld. Några år senare fanns det inte så många kvar.
Nästa gång han sågs var i samband med att han själv upptäckte att det som en gång var hans värld inte fanns för honom längre. Han var en helt annan man i en helt annan tillvaro.
Slutligen påträffades han som min motpart på nätet. Där förvandlades han till en främmande och mytisk fågel, som jag, diktarfurstens dotter, inte trodde fanns för handen längre.
Vad som alltid ger en sådan människa absolut trovärdighet hör samman med imitationen av den klangfärg och kryptiska ordförråd, som romanen anslår. När det gäller Spelaren, där Knut påstod sig härstamma från, består det märkliga tonfallet av en halvkvävd röst. Den kommer från den interaktiva stämningszonen, som är så privat att den kräver införståddhet för att användas. Författaren använder kontexten som spänningsutrymme mellan zonen och verkligheten. Slutligen kan inte zonen växa mer eftersom de hotar trovärdigheten i historien. Då tvingas författaren att slita sönder gardinen mellan zon och verklighet för att rädda berättelsen. Därefter tycks rösten treva sig fram med hjälp av såväl syn som hörselförnimmelser för att finna de nyckelord som gör att hela romanen kan bli till.
Sedan sker ett omedelbart men ett för läsaren obegripligt trendbrott. I fortsättningen tycks den viskande berättarrösten bara antyda vad som sker och ytterst försiktigt röja i de katastrofer som huvudpersonen råkar ut för. Man måste vara vidöppen för denna nyans för i annat fall missar man enligt elaka tungor själva romanen. Pappa hade med möda skaffat sig detta för honom ytterst främmande tilltal som genom sin osäkerhet faktiskt tränger betydligt djupare in och ger ett bredare fundament till spelarens komplicerade tillvaro än en allvetande berättares. Och hela denna stämning skapar far genom att inte klargöra något utan låta läsaren genom sin magkänsla och läsart förstå hur allt egentligen står till. Och det är långt ifrån självklart.
Även om Kurt hade sökt upp mig på min hemsida ingick det i spelets regler att inte verka särskilt intresserad. Men han fann sig mer än väl i spelet och svarade snällt upp på både kunskaper och intrig. Han började med en del svävande inlägg sockrade med så där lagom mycket material, som dock avslöjade enorm unik kunskap, om man var lika insatt som jag.
När vi kom in på en klubb, vars enda synbarliga bevis på sin existens var ett vältummat medlemskort, gav Kurt en sådan ögonöppnande kommentar, att det avslöjade, att han hade kunskap, som han säkerligen var ensam om. Han måste ha varit en av de mest initierade för att kunna måla en sådan övergripande vy. Osvikligt var att det funnits en klubb på denna adress. Men ingen visste vilka som funnits där eller vad som för övrigt inträffat där.
Naturligtvis vart Janice och Josabeth fars lektris respektive curator synnerligen misstänksamma, då jag långt om länge kontaktade dem via webben. Det huvudsakliga problemet var dock, att det var Knut inte vi som visste besked om den delen av fars leverne. Men uppenbarligen var det förutbestämt, att jag, Josabeth och Janice snart skulle sitta på de ena sidan och Knut på den andra sidan av ett bord i en väl inrökt lokal.
Redan då en sådan man börjar tala är det fara värt att jag låter mig fångas in och går ner mig i kontexten i min fars roman, medan den särpräglade miljön passerar igenom mitt inre landskap. Därmed är det också ursäktligt men inte moraliskt lämpligt att bara spela upp den inre filmen och låta sig förtingligas i den egenartade tolkning av verkligheten som detta slag av magisk realism erbjöd. Hela kontexten är ställd så att man ska förstå, att svaren på alla våra frågor om fars inspiration återfanns i Knuts miljö. Det är redan av ”expertisen vederlagda fakta”, som framträder i nytt ljus. Knut är mästerlots på en inre fors, där myter får flöda fritt.
Knuts berättelse är lika enkel, handfast och bredbent som han själv är och hans intensiva blick tränger upp oss mot stolsryggarna i sin ansträngning att vi ska tro honom. Vi, som nästan blivit uppfödda på min fars historier stöpta i en illuster magisk realism, förväntar oss helt enkelt att det finns olika narrativa filter på tillvaron, som min far lyckades locka fram och blir som vanligt synnerligen besvikna på att tillvaron aldrig förfogar över några motsvarande separationsdon.
Snart började samtalet snabbt röra sig mot den gången då min far bara stod i dörröppningen på ett av Knuts favoritställen en gång för mer än tjugo år sen. Man måste vara medveten om hur slumpmässigt allt gick till i denna miljö, där man ofta ersatte logiskt tänkande med tillämpad fatalism.
– Han påstod, att våra vägar hade korsats på ett särskilt sätt. Hans sätt att vara påminde i detta ögonblick om en icke alltför okänd man klädd i svart, varvid Knut blinkade konspiratoriskt till en makt ovanför molnen, men som råkar vara något för tidig för att hämta ens själ. Mannen var emellertid oavsett hänsyn tvingad att fullborda sin uppgift att i detta fall litterärt ta över min värld men var nästan ångerfull. Och förresten vad svarar man på sådant?
– Det var något övernaturligt med karlen. Han bara dök upp då och då och när han sagt mig vad han ville tycktes han för tillfället försvinna ut i ett intet. Men under vargtimmen våldgästade något väsen mig och berättade allt hur romanen fortskred i varje detalj.
En dag påstod sig väsendet ha en ganska god uppfattning om mig och då jag såg vad det hade kommit fram till stämde det nästan på pricken. För att förekomma mig sade det: Du har vänner. Men det förstod jag att det bara var en förevändning för att jag inte skulle blockera dess metoder. Sådana som jag tillhörde en sorts familj. Varken väsendet eller din far talade som en sådan som jag eller uppförde sig som en…
Snart släppte jag kontrollen över samtalet och lät mig ryckas med i Spelarens narrativa kontext.
Ibland är det en fröjd att kippa efter andan då man i efterspelet hör Knut redogöra för fars metod att ”sätta sina kontexter på friland” alltså utan kontakt med världen och få lyssna på hur nästan översinnligt skrivna de olika delarna var. Meningarnas hjärtslag, som skapade denna värld, tycks aldrig upphöra att slå. Och ständigt kan man förvåna sig över med vilken lätthet han kunde ta sig ut och in i människors liv och mura in deras torso som kvarlämnade effekter på den vägg vi kallar vardagen. Jag vill inte påstå, att min far löste Knuts livsproblem men han kunde åtminstone gapskratta hysteriskt hela vägen ända in i evigheten.