Farmor som träffade sin kärlek ung. Tillsammans ni följdes åt i livet.
Du hamnar i staden och får jobb i storköket.
Vilken mat du lagar alla söndagsmiddagar och sommardagar i stugan.
Pressgurka, kalops och hemgjord sylta.
Det sistnämnda var inget som föll barnet i smaken.
Men gurkan, åh lyckliga barndomskänsla och tryggheten har sitt högsäte.

Utan körkort fick farfar hämta dig eller så tog du stadens buss.
Det bara var så, inget konstigt alls.
Du verkade outtröttlig när du tog emot familjen med alla barnbarn.
Knappt jag minns att du blev arg.

I farfars bubbla Volkswagen åkte vi till stugan.
Stannade på vägen och handlade, fick en storstrut jag och min kusin.
Arrendet för stugtiden tog slut efter många år och du och farfar lämnade ifrån er ert lilla stora livsverk, vår samlingsplats.

In i staden, generationsboende där nya roller intogs.
Inte helt dåligt men där händer också allt som vi kan vänta när ålderdom tar oss i besittning.

Farfar blir sjuk och lämnar dig efter några år av skakningar då du funnits vid hans sida med haklappar, skurit kött och tröstat.
Din sorg blir väl det som tar dig till honom, brustet hjärta.
Ingenting blev mer sig likt när din livskamrat som var lika beroende av dig som du av honom, lämnade jordelivet.

Du var en farmor som var med och danade mig och skapade de goda ränder som finns införlivade i mig.
När jag lägger in min pressgurka och bakar min kålpudding är du mig nära och min tacksamhet ger sig till känna.