Tiden var en trög hammare 

dess slag andetagen. Meditera eller 

skriva. Skjuta fram de stora besluten. 

Ett snett leende från gud flimrade förbi 

men hösten och sedan vinterns tunga 

vita knockade fick mig till mark. Nog 

mindes hon ljusglimtar, öppningen, det

sällsamna i mörker och ljus helt sammanflätade. 

Nog minns hon dem, han, kärleken. Som vuxengestalt

blivit, iträtt sig den trötta mästarens kappa, klappar 

förstrött kind, accepterar förlust. Lägger bokslut till

bokslut. Ungdomens oförställdas röster av pur ilska,

liv men för faan lev då. Samtalen som fick mästaren kappa 

att rivas till, trådar att släppa. Vardagsmyror som vill in,

intellekt som än önskar förinta. Döda. 

Sänglakans trädtäthet kan upplevas som gudom i tider 

av återhämtning. Nog faan vet hon att buddha alltid 

lurar bakom och med enträgen röst ber henne att enbart 

sitta. Blunda.