som alla är rädda för



jag kan skrämma skiten

ur vem som helst

säger min chef



jag är sällan glad

men jag har ett vackert leende

säger staffan

min kollega



jag sminkar mig inte längre

men klär i mascara

säger harriet avundsjukt



jag skiter i hur jag ser ut

det är sorgligt

säger jag till min spegelbild

och kladdar på lite svart

där jag tror att fransarna sitter



sen ler jag

och försöker se snäll ut

men fan sitter där ändå

i ögonvrån



den jäveln



var kom han ifrån?

och när?



när jag ska sova

ser jag ansikten

vita allihopa

svanar är naturligt

men alla andra då?



de där grekerna

och kungarna

elefanterna

och kristina lugn

så vita

fattar inte varför



kanske beror det på min barndom

alla skyller på den

eller allt annat som gick åt helvete

det måste finnas något att skylla på

det gör alla andra



jag skyller helst på mig själv

för jag trivs med att vara farlig



det håller folk på avstånd

så jag slipper

fästa mig vid någon

igen



kärlek är förödande

hellre dör jag

än älskar någon



fast det vet inte min chef