III

I landet där en tydlig vinterstorm
blott snor sig omkring världens högsta ås,
skall man bli insatt just i sällsynt konst
i trygghet och i skydd av klostertorn.

De klokaste har alla hemmet sitt,
i celler instängda, dess uppfattning,
och själens starka, äkta utstrålning
mot andra riktas, fri från plats och tid.

Vad som den döva fuga och musik,
vad rött och grönt tycks just den färgblinde,
tycks sådan konst ock människosinnet.

Där sinnets under, ej blyg tillförsikt
blir upphöjd kunnighet, och om ett tag
förvandlas till en Du den lilla jag.


In jenem Land, wo klare Winterstürme
Die höchsten Gipfel dieser Welt umwehn,
Soll man auf seltne Künste sich verstehn,
Geborgen in den Schutz der Klostertürme.

Die Weisesten der Weisen leben dort,
In Zellen eingemauert, ihrem Denken.
Der Seele streng beherrschte Strahlung lenken
Sie Andern zu, gelöst von Zeit und Ort.

Was Fugenspiel und Symphonie dem Tauben,
Was Rot und Grün dem Farbenblinden scheinen,
Gilt solche Kunst für stoffgebundnes Meinen.

Wo Geistes-Wunder, sonst ein scheues Glauben,
Schon hohes Können ist, verwandelt sich
Ins grosse Du hinein das kleine Ich.






VIII

I Moskva jag en bild har sett en gång,
av herr Van Gogh, en dunkel kvadersten.
En innergård. Dock, grått i grått, instängs
de hopplösa som gå i cirkelgång.

Jag genom gallret skådar nu allena,
där lockas människor uti en gård,
som boskap kvar att hålla öga på,
just innan yxan skänks dem för att känna.

Som härskare av var sin gråa bana,
står en dock ute, den som givit lust,
i plågan och ifrån sig ock ett brus,

Då andra stilla omvandlingen ana,
den som ur gravarna att gro begynner
just innan den i röda strömmar rinner.



In Moskau hab ich einst ein Bild gesehn.
Van Gogh der Meister. Dunkler Quadern Bau.
Ein Innenhof. Gefangne, grau in grau,
Die hoffnungslos in engen Kreisen gehn.

Nun schau ich selber durch die Gitterstäbe
In einen Hof, darin man Menschen treibt
Wie Herdenvieh, das noch zu hüten bleibt,
Bevor man ihm das Beil zu spüren gäbe.

Als Herrscher aller dieser grauen Bahnen
Steht Einer draussen, den die Lust erfüllt,
Wenn Andre leiden: Einer, der noch brüllt,

Wenn Andre schweigend schon die Wandlung ahnen,
Die aus den Gräbern sprossend längst beginnt,
Bevor sie rot in rote Ströme rinnt.




XXIV

En stor poet han tordes säga klart
att man själv måste Acheron beröra
om göter ingenting för någon göra.
I trots har oftast detta sagt min far.

Min far förblindats från en dröm om makt.
Så förutspådde jag ock varje sorg,
förstöring, eld och hunger, död och sår,
all rädsla från en sådan djävulsnatt.

Jag oftast tog ett medveten farväl
av allt det härliga som livet erbjöd,
av arbet’, hem och kärlek, vin och vitbröd.

Och just nu mig har omgett mörkrets kväll.
Är Acheron när, livet dock i fjärran.
Ett stilla öga söker blott en stjärna.



Ein grosser Dichter hat das Wort gewagt,
Man müsse selbst den Acheron bewegen,
Wenn sich zur Hilfe nicht die Götter regen —
Mein Vater hat es oft im Trotz gesagt.

Mein Vater war noch blind vom Traum der Macht.
Ich hab die ganze Not vorausempfunden:
Zerstörung, Brand und Hunger, Tod und Wunden,
Das ganze Grausen solcher Teufelnacht...

Bewussten Abschied hab ich oft genommen
Von allem, was das Leben Schönes bot,
Von Heimat, Werk und Liebe, Wein und Brot.

Nun ist das Dunkel über mich gekommen.
Der Acheron ist nah. Das Leben fern.
Ein stilles Auge sucht nach einem Stern.




XXVII

I natten satt jag kvar till slut där ensam
med gästen ifrån England helt tillsammans.
Och ute lyst’ den stora festens flamma,
i våra krukor sprutat rödvinet fram.

”Mig själv jag sporde”, Herren sa i ro
och stillhet ”vad som riktigt saknat festen.
Nu vet jag. För berusningen av väsen,
blott lejonen med tigern och rött blod.”

Han skrattade högt. Gammal vishet stiger
högt upp i sina anletsdrag så skurna.
En Caesar sa: ”Ty lögner är de andra.

Nu fira de med flaggor deras seger.
Med deras blodtörst bliva sanna alla.”
Vansittart tiger. Jag ock. Herr’n sant talar.



Am Ende sass ich in die Nacht hinein
Mit einem Gast aus England noch zusammen.
Von draussen leuchteten die Festesflammen,
In unsern Gläsern funkelte der Wein.

„Ich habe mich gefragt“ – der Lord geruht
Zu sprechen – „was dem Fest noch fehle.
Jetzt weiss ichs. Für den Rausch der Massenseele
Die Löwen und die Tiger und das Blut.“

Er lächelt böse. Altes Wissen stieg
Empor in seinen scharfgeschnittnen Zügen.
Ein Caesar sprach: „Das Andere – sind Lügen.

Jetzt feiern sie mit Fahnen ihren Sieg.
Bald brüllen sie nach Blut. Dann sind sie echt.“
Vansittart schweigt. Ich auch. Der Lord hat Recht.



XXVIII

Det sista södervinet jag helt drack;
Turin, i Superga. Ur bergens spets
ett sent ljus kom. Min själ har fått och gett
till sin kamrat för livet blott ett tack.

Kamraten dör. Turin den ödelagd är.
I krukan min ej skummar vin det ädla.
Men kunde varit det för sju år sedan?
Så dör det sinne som hör årens utfärd.

Av Asti skall jag icke längre nöja,
må druvor mogna inför solens yta
i syfte att i bägarna klart spruta.

Må ädelt vin i unga hjärtan bölja.
I askan ifrån alla världens bränder,
finns själar som ny lycka alltid sänder.



Der letzte Wein des Südens, den ich trank —
Turin. Superga. Von den Bergen kam
Ein spätes Leuchten. Meine Seele nahm
Und gab dem besten Freunde Lebensdank.

Der Freund ist tot. Die Stadt Turin zerstört.
In meinem Krug, da schäumt kein edler Wein.
Vor sieben Jahren solls gewesen sein?
Der Sinn ist tot, der auf die Jahre hört.

Ich werde keinen Asti mehr geniessen,
Mag auch die Traube vor der Sonne glühn,
Um perlend in den Kelchen aufzusprühn —

Mag edler Wein für junge Herzen fliessen —
Im Aschengrund von allen Weltenfeuern
Sind immer Seelen, die das Glück erneuern.



XXXIX

Jag bär helt lätt på vad som dömer mig
helt skyldig, ja, på sorgen och på plan.
Om jag var bov, had’ jag på egen hand
för folkets morgondag planerat ej.

Dock skyldig är jag, vad ni nu än tror!
Jag måste erkänna min plikt och roll.
Jag måste kalla ock starkt groll för groll.
Jag omdömet för länge litat på.

Jag anklagar mig själv i hjärtats djup.
Jag rättsmedvetandet har länge svikit.
Jag har för mig själv och för andra ljugit.

Förr kände jag till sorgens hela lopp.
Jag varnade - dock ej hårt nog och klart!
Nu vet jag skälet att jag skyldig var.



Ich trage leicht an dem, was das Gericht
Mir Schuld benennen wird: an Plan und Sorgen.
Verbrecher wär ich, hätt ich für das Morgen
Des Volkes nicht geplant aus eigner Pflicht.

Doch schuldig bin ich. Anders als Ihr denkt!
Ich musste früher meine Pflicht erkennen,
Ich musste schärfer Unheil Unheil nennen,
Mein Urteil hab ich viel zu lang gelenkt...

Ich klage mich in meinem Herzen an:
Ich habe mein Gewissen lang betrogen,
Ich hab mich selbst und Andere belogen —

Ich kannte früh des Jammers ganze Bahn.
Ich hab gewarnt — nicht hart genug und klar!
Und heute weiss ich, was ich schuldig war.


(Vänligen använd ej dessa översättningar utan tillstånd.)