Du, alltjämt stillhetens oskuldsfulla brud 
Du, fosterbarn till tysthet och tidens långa sikt
Skogshistoriker, den som så kan förtälja nu
En blommig historia, mer fager än våran lyrik,
Vilken lövtunn saga hemsöker din form
Av gudar eller dödliga, eller av båda 
I Tempe eller i Arkadys dalar?
Vilka är dessa människor, motvilliga ungmör eller gudar?
Vilken galen jakt?  Vilken kamp för att undgå?
Vilka flöjter och tamburiner?  Vilken galen yra?

De melodier som hörts äro fagra, men de som man icke hört har
Äro mer fagra; således, din mjuka flöjt, spela på;
Icke för det sinnliga örat, utan, mer underbar,
Spela för själen sånger utan ton:
Skön ungdom, under träden, du kan icke utgå
Från sången din, icke heller bliva dessa träd i blom,
Djärv Älskare, aldrig, aldrig kan kyssa du, 
Fast du ännu närmar dig målet, ej begråt.
Hon kan icke förgås, även om det icke är din tur,
För evigt skall du älska och näpen bliver hon!

Ack, lyckliga, lyckliga grenar! De som icke i helhet
Kunna fälla dina blad; eller adjö till Våren säga
Och, lycklig spelare, utled,
Den som för evigt spelar sånger för evigt nya,
Mer lycklig kärlek! Mer lycklig, lycklig kärlek! För 
Evigt hjärtliga och alltjämt för nöjes skull
Som för evigt flämta och för evigt förbliva unga
All mänsklig åtrå som lever högt ovanför,
Som efterlämnar ett hjärta så förkrossat och sorgfyllt
En feber som brinner och en förtorkad tunga.

Vem är det som kommer att offra sig själv?
På vilket grönt altare, O mystisk prästman,
Leder du den ko som råmar mot himmelens päll
Och alla dennes silkeslena ben iförda med girland?
Vilken liten stad vid flod eller havsstrand,
Eller berg med citadell fyllt av stillhet,
Töms på detta folk, morgonen den fromma?
Och, liten stad, dina gator och din strand
Skola tiga för evigt utan att någon vet
Varför du är ödslig och icke kan återkomma.

O Attisk form! Skön attityd! Med fläta,
Marmormänniskor och ungmör de hänförda,
Med skogens grenar och ogräset det beträda;
Du, stillhet, du skall oss från tankarna lösgöra
Såsom evigheten: Kall Pastoral!
Om detta släkt skall i ålderdom bortgå,
Bliver du kvar, mitt i andra smärtar
Än våra, en vän till människan, till vilken du säger då,
"Skönhet är sanning, sanning skönhet, —det är allt 
Ni vet på jorden och allt ni behöver veta."






Thou still unravish'd bride of quietness,
Thou foster-child of silence and slow time,
Sylvan historian, who canst thus express
A flowery tale more sweetly than our rhyme:
What leaf-fring'd legend haunts about thy shape
Of deities or mortals, or of both,
In Tempe or the dales of Arcady?
What men or gods are these? What maidens loth?
What mad pursuit? What struggle to escape?
What pipes and timbrels? What wild ecstasy?

Heard melodies are sweet, but those unheard
Are sweeter; therefore, ye soft pipes, play on;
Not to the sensual ear, but, more endear'd,
Pipe to the spirit ditties of no tone:
Fair youth, beneath the trees, thou canst not leave
Thy song, nor ever can those trees be bare;
Bold Lover, never, never canst thou kiss,
Though winning near the goal yet, do not grieve;
She cannot fade, though thou hast not thy bliss,
For ever wilt thou love, and she be fair!

Ah, happy, happy boughs! that cannot shed
Your leaves, nor ever bid the Spring adieu;
And, happy melodist, unwearied,
For ever piping songs for ever new;
More happy love! more happy, happy love!
For ever warm and still to be enjoy'd,
For ever panting, and for ever young;
All breathing human passion far above,
That leaves a heart high-sorrowful and cloy'd,
A burning forehead, and a parching tongue.

Who are these coming to the sacrifice?
To what green altar, O mysterious priest,
Lead'st thou that heifer lowing at the skies,
And all her silken flanks with garlands drest?
What little town by river or sea shore,
Or mountain-built with peaceful citadel,
Is emptied of this folk, this pious morn?
And, little town, thy streets for evermore
Will silent be; and not a soul to tell
Why thou art desolate, can e'er return.

O Attic shape! Fair attitude! with brede
Of marble men and maidens overwrought,
With forest branches and the trodden weed;
Thou, silent form, dost tease us out of thought
As doth eternity: Cold Pastoral!
When old age shall this generation waste,
Thou shalt remain, in midst of other woe
Than ours, a friend to man, to whom thou say'st,
"Beauty is truth, truth beauty,—that is all
Ye know on earth, and all ye need to know."


(Vänligen använd ej denna översättning utan tillstånd.)