Vi är gamla både hon och jag, hon, min älskade hustru.
Men hon är äldst av oss båda och dessutom under de senare få åren drabbad av avskyvärdigheter mot hjärna och kropp.
Mest ligger hon i soffan och sover.
Men när hon är vaken är hon trevlig och glad.
"Vill du ha någonting?" frågar jag.
"Nej tack!" svarar hon. "Jag behöver ingenting! Jag är nöjd!"

Tänk.
En människa som är nöjd. Som inte ständigt kräver mer.
Nöjd.
Efter ett helt liv.
Så som jag älskar dig, du min hustru! För det och för allt annat.

Bleve din inställning rådande bland människor, skulle Jorden kanske klara sig.