Jag vaknar som tomhet,
utan ens blodtörst,
och det blir inget eko om ingen säger ord först
Jag kan verka otålig med önskemål om frid
men "Det blir bättre med tiden"
har jag fått höra under halva min livstid
Självhat är sällan självmant men det är inte alltid självklart
när annat, trots påminnelser, inte verkar tänkbart
Dessutom ska jag inte lägga mitt värde i andra
men leva för de som jag har värde för
Kanske är det inte konstigt om jag är fundersam
under tiden när jag aldrig dör
Dessutom är det lättare att tycka om än att bli omtyckt
Om jag är fundersam kanske det inte är så konstigt
Nu har jag minnen av ett liv som känns som bekännelser
Till exempel hur ingen var formativ
på samma vis som Jennifer
när hon visade hur det är med någon likasinnad
så nära tätt inpå att varenda puss blir betingad
och mer än så, som tog lång tid för mig att förstå,
men det spelar ingen roll om jag inte sa det då
Sedan har jag varit tills vidare
någon tillfällig
och tänkt långvarigt utan att vara tillräcklig
Andra har försvunnit när det har funnits någon annan
och själv vill jag bara inte göra livet ensam
Nu har någon visat mig vad jag verkligen saknar
inför dagar som jag inte klarar av
redan när jag vaknar
Jag var förhoppningsfull, så jag föll omkull
när det visade sig bara vara för hennes skojs skull
Inte blev det bättre när jag visade oron
från tanken att hon bara väntade
på en annan person
Det blir bättre med tiden sägs det
men det blir bara annorlunda
för hon är kvar där ute men även här när jag blundar
som jag gör motvilligt när det återigen är kväll
för hon är väldigt speciell
men jag var bara mig själv
Luften som är kvar är kvav
och jag vill ha mer utav den som hon gav
för det var fint, även om inte genuint,
att utan förfrågan få gåvan
av en återkommande dag
med ett andetag
av annat slag


än andfådd