"Minnesbilderna sköljer över en" sa jag, ganska sammanbitet och kontrollerat.
"Sköljer..." sa du eftertänksamt. "Ja, det är precis så det känns..."

Och jag kunde nästan se hur du lyfte blicken mot muren som plötsligt gett vika.

I hans röst hörde jag ett förvånat igenkännande.
Som om jag för ett ögonblick levde i samma värld som honom, min far.