"Vad dumma dom är. Dom borde vara mer som i mitt hemland."

Du tog dig in i detta land med att gråta om hur du var hotad och förtryckt hemmavid. Hur mycket du uppskattade värderingarna här. Du kunde leva som en normal här. Du kunde vara fri här. Du berättade för mig om hur du lurade dig in med falska historier och skadade dig själv, grät som en tokig och skrek, så du köpte medlidande. Sedan födde du dina barn här och levde på bidragen. Asyl, men du är egentligen en ekonomisk flykting. Lat dessutom.

Sen dök sprickorna fram i dig där du i självförsvar mot föraktet du fick på gatorna blev hatisk och hatet växte. Du var inte en ful och dum parasit. De snyggare än dig var bara horor allihopa, så de är lägre. De smartare hade bara läst böcker och visste inte vad du vet från din livserfarenhet, så de vet ingenting. Det här landet var fattigt på respekt, saknade din verkliga klass, ful arkitektur överallt och dåliga beteenden. Du misstolkar allt till det lägsta du kan finna och all etikett som kärlekslöst. Se ett land länge satt i förfall som om det vore invånarna själva som ville bli psykiskt nedslagna och bete sig som fjantar. Du är hemmablind medan du klagar och finner fel. Det är tillåtet att klaga på alla de nedslagna som hjälpt dig att leva här.

Får du mothugg så blir du genast svag. Lite medvind och du flyger med och trycker ner vad du kommer åt. Du är ingenting i dig själv. Du är som en apparat som reagerar med att ur ett nödtvunget ego måste få såra andra hårdare än du själv blivit sårad. Tristessen plågar och du måste fylla tomrummet med bilder från TV och samtal utan slut. Köpa saker så du kan känna att du har pengar och verkligen medverkar och deltar i din något introverta inre nutid och framtid. Du vet ibland att ditt liv sölas bort och är så förkrympt att du fäller en tår på din katt. Du gillar djur mer än människor. Du gillar dina plantor mer än människor.

"Män dom tror dom kan allt och vet allt. Vi kvinnor ger liv... åt män... Eh."

Du sa att män är bara sina kläder. Bara de kan uppföra sig och ge dig pengar så duger de. Din undermålighet är upphöjd till en absolut överklass över överklassens alla smutsiga stulna pengar de har stulit från såna som du själv. Du är matad och bortskämd med att du egentligen är en tillgång som bär upp samhället, det är du som betalar för hela världens fattiga med skatten som dras från ditt socialbidrag och dina små svartjobb.

Du undrar ofta hur någon kan vara så dum i huvudet att de inte ser din inre storhet lysa som en stjärna ut från dig, hur du medmänskligt ger pengar du får från det här landet som alla vet bara stjäl och stjäl från dig själv och andra. Dina falska och naiva känsloargument måste få fritt spel annars mår du dåligt, men du tolkar det hela givetvis med andra ordval. Du tar alla chanser att höja dig på andras bekostnad. Du tillskriver andra det lägsta du kan tänka fram. Men, du tycker att kärleken är det största av allt och att man ska vara medmänsklig och rättvis. Dina landsmän och, eh..., landskvinnor tillskriver du att de är fantastiskt duktiga för när de startar någon liten rörelse med detta lands bidrag och sedan driver kriminalitet därifrån, flyr att skatta för det och då är det bevisat hur smarta och överlägsna ni är puckona i det här skitlandet. Du har inte helt fel.

De som lämnar sitt land som en ekonomisk flykting har svikit sitt folk och land. Att stanna och bygga upp sitt land, arbeta hårt för det och känna stolthet för sig själv borde vi alla göra. Nej, det är inget för dig. Åk dit det finns mer pengar. Förresten så har de där smutsiga hundarna ändå stulit allting från andra länder. De vita demonerna har inga rättigheter. Uppfinningar och välstånd är från stölder och ni är förtjänta av att ta tillbaka allt med ränta.

"Men är det så fel? Dom vita startade alla krig och mördade bara oskyldiga. Varför finns krig? Det gör ingen nytta."

Naiva måste nu läras att leva i en högre frihet och släppa sina fantasier om var skuldfrågan finns och även se vad som finns på pluskontot och dessutom börja se sig själva. Medömkan och tröst hjälper ingen som ständigt lever på att inbillas bli slagen som ett offer då det är deras enda merit att göra en sköld för sina livslögner. Speciellt när de vridits så hårt ur led att de tror att deras tankar är medfött naturliga. Det är som ett barn som ritar små krumelurer och stoppar in det i kortleken att spela med. Sedan skriker de att om vi inte spelar på deras villkor så tar de livet av sig; och när vi låter dem vinna så känner de sig överlägsna.