En gång
gick jag ner på knä
för dig och våren

på knä
med öppen mun
under närande takdropp
för att lapa i mig livet
när hustakets vener
stod uppskurna
vidöppna
och blödde smältvatten och livslust

jag borde sträckt ut
mina armar då
och
tagit emot dig
när du föll
genom livet

men jag gjorde
nåt annat

luggslitna kärlekshistorier
försöker lämna
sinnet

men kanske en ny
tar vid

nu

när den låga februarisolen
bråkar
med vintern