Nedanför livsgränsen där mörkret talar sitter de perverterade utslagna och vägrar vakna. "Det ordnar sig alltid.", hörs viskande och stammande.

Det är sent. Försent.

Likt nednötta mobboffer vilka aldrig kan förstå varför de är utanför och nedanför så struntar de i att de är störda och klingar fast vid att orsak och verkan bara är nys. I självförsvar projicerar de sina ditlagda inre rubbningar på andra och jämlikhet med de högre som verkligen betalat för sitt högre liv uppstår där med magiskt tänkande. De utslagna ber tyst till ingenting och får svar från ingenting.

Det är gripande. Döden ber till döden om liv.

De svaga sjunker ner i sitt stinkande träsk med sina fårskallar vajande i stormen. Bakbundna suger de ändå på sina tummar medan de vill bli accepterade för att vara rädda, ynkliga och fullständigt värdelösa. Deras drömda mål är en soptipp långt borta ovanför molnen där de ska få leva med andra värdelösa, smutsiga och utslagna i en orgie utan ände. Näppeligen.

Det är kört. Biologiska vapen utan värde.

Djupt lyckliga i sitt lidande rullar de sig i sitt eget träck och njuter av skulor. Tryggheten levs i falska löften från deras egen största fiende, vilken format dem till att vara det lägsta som existerar, likt honom själv, den dödade nollan. Det är inte "människor" dessa äcklande defekter vilka blivit utspädda till hundar vilka vill vara utan renhet, värde och liv likt fårskallarna. Detta är de våldtagna kusinerna från landet som fått hela livet om bakfoten. Stanken från deras lik, levande som döda, är något de vill ska respekteras. De var så godhjärtade ibland när de kunde tjäna något på det.

Deras av dumhet förvridna ansikten är värda respekt.

Eller hån. Något av det.