Milsten efter milsten passeras.
Skorna slits sönder, men hjärnan fungerar. Faktiskt.

Gör en renovering av världen igen.

Alla inre och yttre smultronställen
försvinner dock fortare
än jag ensam kan rädda dem.

Tittar på de mördade och lurade,
lämnade kvar stirrande med en påse kattguld;
falsk kärlek har ett filter ovanför som blundar för fel.


Det är bekvämt att vara felfri. Du borde försöka det någon gång.


Ser något större än mig själv, ofattligt nog, och lämnar aktuella rapporter till gräsrötterna som älskar klyschor. Min samhällskritik uppskattas dock bara av de där som är negativa och inte kan förstå att vi alla ska ljuga oss kvar i denna fina utopiska dystopi där nu ingen får ha något värde eller glädje i fred och frid.

Uppbyggandet av de som hatar mig fortsätter tills de dör.

Nästa nivå är att de småsinta sönderslå.

*

Det där med att anstränga sig
och vara en riktig människa
det är bara illa dold narcissism.

Att vara rubbad är tillräckligt.




Medan du söker efter mer självförnedring,
få vara mer offer och leva på den moralen
och ge ditt liv mer tom meningsfullhet

så fortsätter Livet ändå, ovanför dig.

*


Du döljer dina spår och förstör din upprördhet.



Dörrarna stängs.