Det var en dag idag. En dag som 

många andra. En rädd känsla 

, ett blödande sår och 

någon slags uttjatad remsa. 

Hon märkte att hon behöll det. 
Höll det lätt, ledigt. De var så vanliga

men detta men fastnade. Stannade

kvar. På den platsen fanns ingen stark

skräck kvar. Den blicken förlät. Allt. 

den tog inte bort stunden i det kalla rummet,

det egna ifrågasättandet efter handlingen, 

mailet. I femton minuter satt hon på en stol

och timmarna före och efter den dagen 

denna dag, var ett slags försiktigt 

mäktigt brus, likt en öppning eller tron 

på den.