Vi hade bara hörts över internet de senaste två åren; och det här var första gången vi skulle sammanstråla i verkligheten. Nu stod jag vid Arlandas flygplats och väntade på att planet från Phuket strax skulle landa.
Det var genom dejtingsajten Love Woman Thailand som vi först knöt kontakt. Efter att först trevande ha hittat vandra så inleddes en period av intensivt chattande, medan vi snabbt stärkte våra band genom att konversera på stapplig skolengelska. Och vem visste att jag, en gammal lastbilschaufför från Hudiksvall, skulle hitta kärleken på äldre dar.

När jag stod i vänthallen och tittade efter flyget framför den stora tavlan som reglerade ankomster och avgångar, så kunde jag inte undgå att se alla människor som kom och gick förbi. Det var par, barnfamiljer, ensamma individer och stora grupper.
Efter en timmes väntan såg jag en liten mörkhårig Thailändska komma ut från gaten, bland alla alla människor som strömmade från alla håll. Det var Sunan. Jag hade påpassligt nog tagit med mig en skylt där det stod Lars-Erik, med stora bokstäver. När hon såg mig sken hon upp.
- Lars-Erik, darling! Hur är det? sa hon på sin knaggliga engelska.
- Det är fint, svarade jag. Gick resan bra?
- Jadå. Men du, vi måste hämta mitt bagage innan jag helt glömmer bort det.
Vi begav oss till bagageutlämningen ett par hundra meter bort och ställde oss och väntade vid rullbandet. Efter att ha stått i tio minuter såg vi tillslut en stor vinröd resväska komma åkandes mot oss. Sunan gick fram till rullbandet, tog ett krafttag och fick ner den på golvet.
- Oj! stark, sa jag med ett leende.
- Javisst, sa hon och skrattade.
- Men du vi ska nog skynda oss, för vi har en bit att åka för att komma hem till mig. Jag har parkerat bilen utanför.
Jag gick före medan Sunan följde efter släpandes den stora väskan. Vi kom ut genom entrén till Arlanda och jag började titta runt bland alla rutor av parkeringsplatser. Tillslut lyckades jag lokalisera bilen; en stor Volvo SUV som stod parkerad kanske tvåhundra meter från ingången. Vi gick i dess riktning.
- Jag hoppas att du inte är helt jetlaggad. För vi kommer behöva åka några timmar med bil. Jag bor inte i Stockholm om man säger så.
- Det är lugnt.

Vi satt och brände motorväg tillbaka. Jag försökte fokusera på vägen som löpte på längs ett oföränderligt landskap, samtidigt som jag inte kunde låta bli att då och då snegla mot Sunan - hon var lika vacker som jag hade föreställt mig. Det svarta håret löpte ner längs axlarna och hon hade en kraftig svart mascara och fylliga röda läppar som ramade in ansiktet på ett fantastiskt vis. Samtidigt som hon tittade ut genom landskapet som svischade förbi klippte hon med ögonen och tycktes registrera varje ögonblick.
Vi åkte timme efter timme; tills dess att vi närmade oss Hudiksvall. Snart befann vi oss på den gård som jag arrenderat i flera år och som låg någon kilometer utanför staden. Jag körde upp längs infarten och fram till gårdshuset, ladan och trädgården som innefattade mitt arrende. När jag parkerat och lagt in handbromsen vände jag mig mot Sunan.
- Då var vi äntligen framme. Vad tycks?”
Sunan satt tyst i några minuter och tittade framför sig ut mot ladan. Hon vände sig mot mig.
- Jag skulle gärna vilja se alla dina djur som du pratat så mycket om.
- Javisst, men ska vi inte bära in dit bagage först?
- Strunta i det. Just show me.
- Okej.
Vi öppnade dörrarna på var sin sida, och gick sedan fram mot ladan. En omvänd husesyn påbörjades. Jag visade henne alla djur som jag födde upp; hönor, ankor, och grisar som i en salig blandning gick fram och tillbaka därinne. Sunan tittade nyfiket omväxlande på mig och mina djur som sprang runt som i en kavalkad. Efter att i säkert en tjugo minuter berättat och pekat bestämde jag mig för att det fick vara nog.
- Ska vi gå in nu istället, sa jag.
Sunan log till svar.
- Det är klart vi ska, sa hon och tog min arm.
Jag öppnade dörren till ladan och vi vandrade långsamt tillbaka genom trädgården och fram mot mitt hus. När vi kom innanför farstun så dröjde det inte många minuter innan Elvis, min stora vita labrador, hoppade upp och vildsint började slicka mig i ansiktet.
- Stopp stopp! Nu får det vara nog Elvis! Jag tog tag om huvudet på honom och lyckades fösa tillbaka honom för att undvika att bli helt nersmetad av allt saliv. Instinktivt vände jag mig mot Sunan.
- Det här är Elvis. Min äldsta bundsförvant. Han har funnits här på gården sedan... ja vet inte hur länge nu. Sen alltid skulle jag vilja säga.
Sunan räckte försiktigt fram handen mot Elivs, som glupskt började slicka på den.
- Åhh vilken söt liten pojke, utbrast hon.

Veckorna gick och jag och Sunan försökte något sånär närma oss varandra. Det var inte alltid det lättaste då vår engelska var ganska begränsad och vi dessutom båda två var ganska socialt hämmade till naturen. Dessutom var det en viss skillnad att vara fysiskt nära varandra och inte kunna logga ut när man tröttnade på konversationen.
Vad exakt Sunan skulle göra här i Sverige hade heller inte riktigt blivit bestämt. I sitt hemland hade hon jobbat med bokföring på ett mindre företag, men det skulle bli svårt att överföra den kunskapen i det nya landet. Hon hade varken språket eller rätt utbildning för att komma in på arbetsmarknaden. Steg ett var i varje fall att hon skulle ansöka om permanent uppehållstillstånd hos Migrationsverket, så att vi på så vis kunde säkra upp en framtid tillsammans.

Jag mötte upp min gamla vän Steffe på den lokala puben Öruxklubben inne i Hudiksvall. Det var en gammal pub som köpts upp av en entreprenör: och renoverats om för att erbjuda helkvällar med mat, dryck och underhållning. Steffe var en gammal vän från gymnasiet som jag lärt känna när vi båda kämpade med C-körkortet för att få köra lastbil. Drömmen hade blivit verklighet när vi klarat våra respektive uppkörningar och kunde ge oss ut på vägarna. Det hade lett vidare till karriärer på olika åkerier, runtom i norra Sverige – med transportuppdrag som löpte ut i Europa.
När jag kom in på klubben så kände jag att stämningen var något avdankad. I bakgrunden spelades gamla radiodängor, och i baren verkade det inte finnas särskilt mycket folk. Framme vid disken stod Steffe med en halvt uppdrucken öl i ena handen. Jag gick fram och tog tag om axeln på honom.
- Long time no see, Steffe! halvskrek jag till honom. Han vände sig halvt om halvt till mig med ett stelt uttryck. När han såg vem det var så log han.
- Nämen är det du Lasse! Fan vad du skräms.
- Nyss hemkommen. Har varit och farit nere i norra Tyskland; och forslat billigt svenskt skrot. Jag gav ifrån mig ett rungande skratt. Men du, ska vi inte gå och sätta oss. Det känns ju halvdeppigt att bara stå här, fortsatte jag.
- Kan vi väl, svarade Lasse.
Jag tecknade mot bartendern att jag ville ha en öl och han förberedde ett glas som han tryckte mot en av ölkranarna. När jag fått min dryck gick vi till ett bord ett tiotal meter från disken.
- Och hur är det med frugan då? frågade jag när vi satte oss tillrätta.
- Det är bra med henne. Hon är kvar på Konsum.
Jag nickade till svar.
- Själv då? Hur går det med hon från Thailand? frågade Steffe.
- Sunan. Jo det är bra. Vi håller på och krigar med Migrationsverket som bäst, det är en jäkla soppa på ren svenska.
- Svårt eller?
- Bara förnamnet. Hur mycket papper och skit ska man behöva lämna in egentligen?
Steffe tog ännu en klunk ur sin halvt urdruckna öl och hummade lite svagt.
- Men allt måste väl ändå gå rätt till, sa han tillslut.
- Det vet jag väl! Men vi har ju inte gjort något fel, allt jag vill är ju att Sunan ska få bo här.
Han nickade lite slött mot mig. Det verkade som att vi inte kom längre i diskussionen.
- Jaha och vad tyckte du om senaste avsnittet av Antikrundan? sa jag för att byta ämne.

Medan jag och Sunan förtvivlat fortsatte striden mot Migrationsverket för ett uppehållstillstånd, hade hon börjat på SFI och gjort stora framsteg i det svenska språket. Istället för att prata på halvtaskig engelska kunde jag nu förklara saker på mitt modersmål. Hon studerade på ett komvux inne i Hudiksvall och jag försökte så ofta jag kunde köra henne till eller från skolan. När jag inte var hemma hade hon en cykel som hon kunde använda som transportmedel. Det var en vinröd Monark med pakethållare och cykelkorg. Och hon älskade verkligen den cykeln. Jag kunde se henne komma farande som ett yrväder när jag var på väg till eller från jobbet.
Jag märkte också hur hon tog ett stort ansvar för mina djur. Kom jag hem var alltid hönorna, ankorna, och grisarna ordentligt utfodrade. Och när jag gick innanför farstun så kom inte Elvis längre emot mig, han hade gått och lagt sig vid sin nya mattes knä där hon satt hopkrupen framför soffan och tittade på thailändska dokusåpor.

En kväll när jag precis kommit hem och lufsat iväg till köket mötte jag Sunans blick, där hon satt hopkrupen vid soffan, som så många gånger tidigare.
- Lars-Erik! Darling! Äntligen, sa hon och log. Hon reste sig och gick efter mig.
- Hej på dig med, sa jag medan jag fortsatte lomma fram till köket. När jag kom dit så gick jag vidare till kylskåpet som jag öppnade.
- Jag har gjort Pad Thai till dig. Hoppas du uppskattar det, sa hon, log och ställde sig vid ena sidan köksbordet.
Jag började botanisera bland de olika tupperwareförpackningarna med nudlar och såser i. Jag tog ut dem och la dem på köksbordet.
- Jag hade föredragit lite vanlig husmanskost. Sunan tittade något nedslående på mig.
- Men det blir fint det här också, la jag till. Jag koncentrerade mig på de små plastlådorna och fick upp locken på vart och ett av dem. Hämtade sedan en tallrik från skafferiet och plockade ihop till en måltid. När jag var nöjd packade jag ihop resterna och la tillbaka dem i kylskåpet, och gick sedan och värmde min tallrik i mikron. Satte mig sedan vid bordet för att vänta på att maten skulle bli klar. Under tiden hade Sunan stått i samma position.
- Men sätt dig ner för guds skull! sa jag till henne. Försiktigt satte hon sig på stolen mittemot. En tystnad lade sig mellan oss båda.
- Annars då? började jag, trivs du med din tillvaro?
- Jag vet inte riktigt, svarade hon, det känns så annorlunda från där hemma.
Jag nickade lätt.
- Det kan jag förstå. Bara att komma till det här klimatet måste vara en chock.
- Och jag saknar min familj...
Plötsligt plingade mikron till och jag reste mig för att hämta maten.

Jag vaknade av att jag hörde hur någon gick fram och tillbaka i hallen och kånkade saker i ett nästan vildsint tempo. Sömndrucket steg jag upp för att se vad som egentligen hände därute. När jag kom ut till hallen såg jag Sunan som hade packat ihop två stora Samsoniteväskor och burit ut dem i tamburen. Hon stod i full mundering med sin blå jeansjacka, tröja och solglasögon. Samt en gul keps som hon ibland brukade ha på sig för att framstå som extra hipp.
- Sunan, vad är det som händer?
- Lars-Erik, darling! Är du redan uppe?
- Det är klart. Men vart ska du? Varför har du packat dom där stora väskorna?
Sunan tryckte ner solglasögonen med ena fingret, så att man kunde se hennes båda ögon. Hon tittade på mig med en ledsam blick.
- Jag har velat tala om det här för dig i flera veckor. Men jag har inte vetat vart jag skulle börja. Det här arrangemanget har aldrig riktigt känts bra för mig, och dessutom är jag långt ifrån alla jag känner.
Jag tittade på henne stum av förvåning.
- Jag har därför bestämt mig för att lämna dig.
- Va!?
- Jag vet, det har varit ett svårt beslut för mig också.
- Men jag trodde vi var ett team, fick jag ur mig. Och att vi skulle bygga en framtid ihop.
- Det trodde jag med darling. Men så blev det inte.
Jag hörde ljudet av en bil som närmade sig i bakgrunden. När jag tittade ut genom fönstret såg jag att det var en taxi.
- Jag är ledsen, sa hon.
Jag visste inte vad jag skulle svara.
- Men hur tror du det känns för mig? Och hur ska det gå för Elvis?
Sunan tittade på mig stilla under några ögonblick. Sedan vände hon sig mot ytterdörren, öppnade den och gick ut med sina två stora resväskor rullandes efter sig. Taxichauffören som satt i bilen klev ut och hjälpte henne med bagaget. Och sedan försvann de båda in i bilen. Det var det sista jag såg av henne.

Jag satt återigen på Öruxklubben tillsammans med Steffe. Vi hade ockuperat ett bord längst in och beställt varsin öl.
- Det var ju synd att det inte gick vägen med den där thailändskan, sa Steffe lite torrt.
- Ähh tjejer, ibland! svarade jag förbittrat.
- Där har du en poäng, sa Steffe, medan han tog en klunk av sitt ljusa lager.
- Jag menar, om hon ändå hade sagt att hon vantrivts så hade vi kunnat lösa det. Istället bara drog hon. Lämnade mig och alla djuren.
- Det kanske är svårt att bara styra andra människor sådär, Lars-Erik. Och särskilt om dom kommer från en helt annan kultur.
- Du menar att man måste ha känt varandra i hundra år innan. Som med dig och Linda, snäste jag mot honom.
- Du vet vad jag menar, försökte Steffe.
- Det gör jag verkligen inte, sa jag irriterat.
Sedan satt jag buttert och stirrade ut på andra sidan lokalerna under flera minuter. Efter ett tag suckade Steffe.
- Jaha, men ska du sitta och sura hela kvällen då?
I ett försök att vara motsträvig svarade jag inte. Steffe drack upp sista slatten och reste sig upp.
- Jaja, om det ska vara på det viset. Men glöm inte bort att vi ses nästa vecka hemma hos mig och frugan. Då är det Antikrundan. Och det vill du väl inte missa för allt smör i Småland?