Det var åtta på kvällen när jag träffade på den döda mannen nere i soprummet. Jag skulle bara gå ner och slänga ett par soppåsar innan Robinson och kände mig ganska dåsig. När jag såg kroppen ligga där i en onaturlig ställning med en stor blodpöl runtomkring - kände jag direkt ett oerhört obehag gå genom kroppen och ett skrik som fastnade i halsen. Något stod inte rätt till.

Fem minuter senare hade jag sprungit upp och larmat polisen som kom inom ett tiotal minuter. Ett blått sken lyste upp hela bostadsområdet, och jag blev omgående tvungen att tala med en polisassistent som kommit till platsen.
- Så du såg ingenting av det som skedde?
- Nej jag kom som sagt bara ner för att slänga lite skräp.
- Och den här individen som ligger här, är han känd från området sedan tidigare?
- Ingen aning faktiskt. Jag tror inte det.
Polisassistenten tittade tveksamt på mig, men lät mig tillsut gå och sa att de skulle återkomma när det skett en utveckling i fallet. Jag tackade för samtalet och gick upp till min lägenhet på tredje våningen. Klockan hade vid det här laget närmat sig elva och det var dags att gå och lägga sig. Jag hade missat mitt TV-program men det gjorde ingenting; jag kunde alltid se avsnitten senare.

Jag rusade nerför trapporna tillsammans med min ryggsäck, klockan närmade sig halv åtta och jag var nära att komma försent till mitt arbete.
När jag kom till bottenvåningen såg jag hur avspärrningen hade hävts och större delen av uppståndelsen verkade som bortblåst. När jag kom ut mot innergården gick jag förbi några grannar från porten bredvid, som också var ute och gick.
- Hörde ni det som hände igår? sa jag andfådd.
- Nej vadå? svarade en av dem nyfiket.
- Polisen var här. Det var världens uppståndelse. Dom hade säkrat hela området här nere, jag pekade bakom mig mot min ingång.
- Vad hade hänt då? sa de andra
- Det var det sjukaste alltså. Jag skulle bara ner och slänga några sopor. Så hittar jag en död människa där i soprummet.
- Är det sant, utropade den första igen. Det har jag inte hört någonting om. Obehagligt.
- Ja jag var helt medtagen igår, fortsatte jag. Låg bara och skakade i sängen utan att kunna somna.
- Det förstår jag. Jag skulle vara helt slut efter en sådan upplevelse. Att du orkar stå på benen.

Resten av dagen förflöt under stiltje. Jag jobbade med ärendehantering på en myndighet i centrum av staden; och satt alldeles för många timmar bakom en skärm. Vid lunchtid var vi ett gäng som gick till en närbelägen lunchrestaurang, ett par hundra meter från kontoret. När vi hade beställt och satt oss vid ett av fönsterna inne i restaurangen, berättade jag:
- Det är en person som har dött i mitt soprum.
- Men gud! Vad säger du? utropade en av mina kollegor.
- Jag vet. Det sjuka är att det var jag som upptäckte det.
- Låter som hämtat från någon amerikansk kriminalare. Typ Sopranos.
- Eller hur! Fick prata med polisen i går kväll. Men dom vägrade så klart berätta vad som hände. Och jag har inte hört något mer sedan dess.
- Man vet ju aldrig hur lång tid sånt där tar. Just när dom ska utreda och så...
- Nej det är klart. Men det är bra om vi får reda på det, det är många som kan bli oroliga i vårt bostadsområde. Särskilt dom äldre.

Jag blippade mitt kort när jag skulle gå hem. Bortsett från mig var det ingen kvar på kontoret och allt därinne kändes dystert. Alla lamporna var nedsläckta och jag tittade mig omkring innan jag gick ut och larmade på.
Jag gick genom de mörka allén som delvis var upplysta med lyktstolpar med fluorescerande ljus – och som lyste upp vägen. Medan jag gick funderade jag på vilka motiv som kunde ligga bakom mordet jag bevittnat föregående dag.

När jag kom upp till min lägenhet och låst upp så kände jag en oerhörd trötthet strömma genom kroppen. Nästan genast sparkade jag av mig skorna, ytterkläderna, och la ryggsäcken åt sidan medan jag gick till vardagsrummet och la mig i soffan. Jag tittade upp i taket och tänkte att ännu en dag hade passerat. Så tog jag fram mobilen och scrollade runt för att se om mer information dykt upp om mordfallet. När jag gick igenom alla de stora nyhetstidningarna hittade jag inte en enda som berörde ämnet; inte ens en liten notis. Märkligt, tänkte jag, till och med trafikolyckor får ju större utrymme än så. Jag gick även igenom näraliggande lokaltidningar för att se om det plockat upp ämnet, utan något resultat. För ett ögonblick undrade jag om jag hade drömt allt. Men upplevelsen var för stark; synen av den döda mannen och förhöret med den skeptiska polisassistenten.
Jag gick upp ur soffan och fram till ett av fönsterna som låg alldeles bakom mig. När jag stod där tittade jag ut och såg hela förorten tona upp framför mig. Jag kunde se alla de upptända ljusen därute och människor som höll på med sina vardagssysslor.

Jag satt vid mitt köksbord och tuggade i mig av min yoghurt med müsli; och såg på mobilen att klockan var allt för mycket. Plockade snabbt ihop allt jag dukat upp från bordet och klädde på mig.
När jag hastigt var på väg ner så fick jag syn på dörren till soprummet. Jag såg att det fortfarande inte fanns någon avspärrning och blev genast nyfiken. Istället för att gå ut genom porten öppnade jag dörren och gick in. Rummet var lika kalt och avskalat som det brukade vara, med en lampa som hängde uppe i mitten och gav ett sterilt ljus. När jag tittade på golvet så såg jag inga spår av att det skulle legat en person där. Det fanns inga blodspår eller andra tecken i form av vätska eller annat. Jag började gå runt i rummet och undersöka vad som skett, jag gick fram till de stora gröna sopbehållarna. När jag tittade över kanten såg jag att det bara låg en massa skräp; gammal mat, plastföremål, leksaker, allting i en enda röra. Så som brukligt i ett soprum.
Genast kände jag mig konfunderad; jag blev osäker på vad det var som egentligen hade hänt. Så vände jag på klacken och gick ut igen.

- Har du hört något mer hur det blev med där dödsfallet eller vad det var i ditt hus?
- Nej, inget. Polisen är förtegen, svarade jag.
Jag satt vid fikabordet med mina kollegor och tittade ner i kaffekoppen medan vi avhandlade dagens ämnen.
- Men du har inte hört dig för? Ringt och kollat läget?
- Dom har ju sagt att dom ska komma ut med info när de vet mer. Förresten behöver jag nog röra på mig, har lite jobb som ska hinnas med.
Så försvann jag tillbaka till min skärm längre bort.

Jag tog upp mobilen och knappade in numret till polisen. Hörde hur signalerna gick fram och hur jag fick klicka mig fram i menyn tills jag kom till rätt avdelning. Sedan väntade jag i fyrtio minuter.
- Hallå, välkommen till polismyndigheten, sa en röst tillslut.
- Hej, jag skulle vilja kolla upp ett ärende; ett brott i mitt bostadsområde.
- Okej, om du skulle kunna beskriva vad som hänt och var du bor. Så skulle jag kunna be att en kriminalkommissarie kontaktar dig.
Jag beskrev fallet så noggrant jag kunde, att jag var boende i området och att dödsfallet skett i samma uppgång där jag hade min lägenhet. Personen på andra sidan sa att kriminalkommissarien skulle återkomma senare idag.
Jag lade på och satte mig i soffan för att vänta. Plockade upp en bok som jag var mitt uppe i och började sporadiskt läsa.
Efter en halvtimme blev jag uppringd på mobilen.
- Hej mitt namn är Mattias Göransson, kriminalkommissarie i polisområde Nord, rösten tillhörde en medelålders man.
- Ja hej, jag ringde angående att jag skulle vilja ha en uppdatering kring det här mordfallet som skedde för någon dag sedan. Du har säkert blivit briefad. Killen i soprummet.
Mannen i andra änden lät konfunderad, lite som att han inte riktigt visste hur han skulle svara.
- Alltså jag känner inte till fallet du beskriver, om jag ska vara ärlig, sa han tillslut.
- Det är lugnt. Kan du koppla dig vidare till den eller dom som ansvarar för utredningen.
- Grejen är att det är jag som håller i alla brott i det området du pratar om. Jag är högst ansvarig.
En tystnad la sig emellan oss.
- Och jag har aldrig hört om brottet du beskriver.
- Men en av dina kollegor sa att ni skulle höra av er om hur det gick. Dessutom kan det uppstå en del oroligheter här om vi inte får reda på hur det går; det är faktiskt en liten bostadsrättsförening.
- Jag upprepar: jag har inte hört talas om fallet du beskriver. Och helt ärligt undrar jag varför du ringer?
Jag kände hur samtalet plötsligt tog en obehaglig vändning.
- Som sagt, så är vi en liten bostadsrättsförening och jag skulle helst vilja att...
- Det ringer in många galningar på det här numret som vill ta på sig olika typer av brott. För det mesta lägger vi på när vi märker att det bara är gallimatias de pratar. Men ibland kan det hänt något på riktigt... Och jag försöker komma underfund med hur det ligger till i det här fallet. Så jag frågar dig återigen, varför ringer du?

Jag la på några minuter senare utan att säga adjö. Inombords kände jag att jag skakade i hela kroppen, som att någonting svällde inom mig och bara ville ut. Jag retade mig samtidigt på den där poliskommissarien och hans otrevliga ton. Varför ringer du in egentligen? Vad är det för jävla fråga. Jag har varit med om en ytterst traumatisk händelse och ett brott har begåtts i min omedelbara närhet. Det är klart jag vill veta vad som har hänt och hur utredningen fortskrider. Men enligt honom verkade det inte finnas någon sådan.

När jag gått ut igen för att ta en kortare promenad så stötte jag på samma grannar som jag mött dagen efter dödsfallet. Jag sprang ikapp dem på gångvägen.
- Hej, hur är läget? ropade jag till dem.
- Det är bra, själv då?
- Det är fint, det är fint. Mycket bara på grund av ja ni vet vad?
De båda tittade förbryllat på mig, som att det inte visste riktigt vad de skulle svara. Långsamt skakade de på huvudet.
- Alltså det som hände ner i källaren. Den döda kroppen...
Långsamt började de avlägsna sig från mig som att jag var rabiessmittad, och fortsatte att promenera åt sitt håll. Jag stod kvar länge och tittade på dem.

När jag kom tillbaka in i lägenheten hade jag inte så mycket mer energi till att göra något överhuvudtaget. Efter att ha tagit av mig ytterkläderna och gått in i vardagsrummet, så föll jag ihop på soffan och slökollade olika TV-program resten av kvällen. Jag kunde inte riktigt fokusera på det som passerade näthinnan, utan försökte bara processa. Ingen verkade vilja prata med mig om det som hänt, och det gjorde mig på en och samma gång ännu mer frustrerad. Efter att ha suttit och tittat på olika serier utan något sammanhang fram till midnatt, så stängde jag av TV:n och gick och la mig i min sovalkov; några meter bort. Medan jag tittade upp i taket domnade jag långsamt bort medan taket helt försvann framför mig.

Jag satt återigen vid matbordet och hade på TV:n i bakgrunden. Ljudet av nyhetsmorgon löpte på medan jag skivade ostbitar till mina frallor. Min vattenkokare ångade upp och jag tog fram en kopp, hällde en tesked pulverkaffe och avslutade sedan med vatten.
När jag tog min första munfull så hörde jag hur det plötsligt bankade på min ytterdörr. Jag släppte koppen, reste mig och gick ut till hallen och tittade genom öglan: framför mig stod en medelålders man i mörka kläder. Långsamt öppnade jag dörren och möttes av ett fårat ansikte med gråsprängd flint.
- Ja? sa jag försiktigt.
- Poliskommissarie Göransson, sa mannen framför mig och tog fram en legitimation som han höll framför ögonen på mig. Vi talades vid igår...
- Just det.
- Angående ett dödsfall som skulle ha skett i bostaden. Skulle jag kunna komma in?
Jag öppnade dörren på glänt och och backade för att släppa in honom.
- Ni har äntligen tagit ert förnuft till fånga, sa jag medan jag gav honom tillträde in i lägenheten.
- Vi skulle behöva talas vid ordentligt, sa mannen när han stod i hallen. Är det okej om vi går in och sätter oss någonstans mer ordentligt.
- Om du insisterar så.
Jag kunde omöjligt förstå vad som kunde vara så pass allvarligt att man kom inrusande mitt på morgonen, men utan att argumentera ledde jag in honom i vardagsrummet och erbjöd honom att sätta sig i soffan – samtidigt som jag slog mig ner bredvid honom.
- Jag höll precis på att laga frukost, sa jag urskuldande.
- Okej, sa han sammanbitet, jag ska försöka lägga fram mitt case så koncist det bara går. Vi har kollat på ditt ärende igen.
- Mmm.
- Och det finns ingenting som visar på någon form av utredning i ditt fall.
Jag betraktade honom forskande medan jag väntade på fortsättningen.
- Däremot har det kommit in klagomål om en massa oljud från den här lägenheten. Att det hörts en massa skrik och obehagliga läten. Det verkar dessutom som att det har pågått länge.
Jag kände ett obehag som började vibrera inom mig, på samma sätt som när jag första gången pratade med den här personen över telefon.
- Vi gjorde därför en slagning på dig i vårt register och fick reda på att det inte är första gången du ställer till det för allmänheten. Vi hittade ett antal domar om olaga misshandel, anstötligt beteende, våldsutbrott med mera med mera. Många grannar har uttryckt oro för att komma i närheten av dig. Och dina kollegor har beskrivit hur du i perioder kan bli helt manisk över detaljer.
Nu kände jag hur det gick för långt. Vad ville det här mannen mig egentligen? Varför hade han kommit hit och trängt sig in i mitt hem?
- Som jag har förstått det så går det i skov. Men vi har även fått in uppgifter på vandalisering som skett i grannskapet. Och mycket pekar på att du skulle vara en av huvudintressenterna. Till viss del förekommer också djurplågeri.
Jag mötte hans blick och tittade in i hans stora runda mandelformade ögon under flera minuter.
- Vad är det här för skitsnack, sa jag tillslut indignerat. Nu vill jag faktiskt att du går.
- Jag förstår att det kan kännas obehagligt att jag kommer såhär utan förvarning. Det kanske till och med kommer som en chock.
- Vad menar du egentligen? nästan skrek jag.
- Jag tror att det är av yttersta vikt att du kommer med mig. Vi måste nog dessvärre ta in dig på förhör.
Jag blev helt kallsvettig och kände paniken stiga inom mig.
- Men vad har ni tänkt göra med mig?
Mannen framför mig tittade menande mot mig utan att säga något mer. Jag skärskådade det fårade ansiktet och den gråsprängda flinten. Och för ett ögonblick funderade jag på om det här var det sista jag skulle få se av min lägenhet.
Jag kallsvettades ännu ett ögonblick och spände ögonen i honom.
- Jag vet inte, jag har liksom inte mer tid... det kanske var överdrivet att blanda er i det här... Men det ni beskriver har jag absolut inte gjort!
- Det skulle isåfall vara lättare om du kunde följa med mig till stationen och förklara allting. I lugn och ro.
Jag hade blivit alldeles torr i halsen. Visste egentligen inte vad mer jag skulle säga.
- Alltså... om ni vill ha med mig någonstans, så får ni först komma med en häktningsorder.
Jag hade sagt det första jag kom på. Han satt tyst och tittade på mig. Så lyfte han sig upp ur soffan.
- Jag trodde det inte skulle bli nödvändigt men, ja jag kommer väl tillbaka när jag ordnat tillstånden. Men jag ser helst att du inte går någonstans under tiden.
Jag stirrade in i hans ögon utan att väja med blicken.
- Jag ska ingenstans, sa jag trotsigt.
- Om du säger det så.
Polismannen började långsamt vandra tillbaka mot hallen och ytterdörren. Jag reste mig upp och följde efter honom på avstånd. När han stod vid dörren så vände han sig om en gång till och såg på mig.
- Jag kommer strax vara tillbaka. Han stirrade på mig under en lång stund. Så gick han ut och försvann.
Hela min kropp föll ihop där jag stod mitt i rummet; visste inte riktigt vad jag skulle göra. Jag andades in i några minuter, och väntade sedan tio femton minuter ståendes i rummet. Sedan klädde jag på mig och började snabbt packa ihop en liten resväska, slängde ner några ombyten och gick ut genom ytterdörren. Jag sprang nerför trappan och ut genom porten och vidare genom rastgården. Samtidigt som jag sprang tog jag upp telefonen och knappade in ett telefonnummer på displayen.
- Hej jag skulle vilja boka en taxi för utfärd. Till vilken ort? Det spelar inte så stor roll så länge den kan ta mig långt härifrån.
Någonstans började mina tankar, mina sinnen, mitt allt att fragmenteras. Vart skulle jag? Ingen aning. Jag visste bara att jag måste bort. Iväg. Och den döda mannen visste jag aldrig var han tagit vägen.