Så länge jag kan minnas har jag högaktat min far. Jag satte honom på en piedestal och hade de allra högsta tankarna om honom. Jag såg honom som en förebild, någon att se upp till. Förmodligen i likhet med många andra barn i min ålder. Mitt första riktiga intryck av honom fick jag när jag flyttade hem till honom i hans lilla tvåa i en förort till Stockholm. Strax efter min student; jag hade precis fyllt 18-år.

“Jag tror att det kommer bli svårt att stanna här”, sa jag vid ett tillfälle några månader efter att ha flyttat in.
“Du överdriver. Ta det lugnt, grabben och fokusera på att skaffa dig en bra utbildning”, svarade han utan något vidare intresse av vårt samtalsämne.
“Jag vill inte gå en utbildning. Jag vill utbilda mig själv.”
Han svarade med en utdragen suck.

Månader passerade; liksom vår no-talk situation. Jag krigade för att hålla mig över mållinjen, vilket innebar att jag var villig att ta vilket jobb som helst för att dra in lite stålar. Och medan min far jobbade nattskift som taxichaufför så jobbade jag dagpass som telefonförsäljare. Ofta kunde jag känna att den väg jag slagit in på inte verkade ha någon mening, när jag tittade mig i spegeln var allt jag såg en person med ett skitjobb och utan några ambitioner. Efter mindre än ett år slutade jag, gav upp ett av det dummaste påfund jag någonsin haft.

“Varför slutar du? Vet du hur svårt det är för ungdomar i din ålder att få tag i ett arbete? För att inte tala om arbetslöshetssiffrorna just nu.”
“Det var inget för mig.”
“Du borde vara tacksam, istället för att låta chanserna gå dig om intet.”
“Jag kände att jag ville ta livet av mig.”
“Var inte så dramatisk.”
“Och jag flyttar ut om två veckor.”
“Det har jag lyckats snappa upp.”
“Det kommer gå smidigt.”
“Om du säger det så.”

Större delen av min fritid tillbringade jag utanför lägenheten; på bio, bibliotek eller på olika barer eller kaféer. Jag kände ingen i Stockholm vid den här tiden, vilket krympte mina möjligheter till socialt umgänge.

Dagen kom när min mor anlände för att plocka upp mig. Hon kom körandes i sin gula Volvo och parkerade dryga hundra meter ifrån min fars lägenhet. När jag kom ut för att hälsa henne välkommen så möttes jag av en lång, varm kram.
“Jag är ledsen över att du har behövt lida på det här sättet.”
“Det är lugnt, jag visste aldrig hur det skulle bli.”
“Jag sa ju att han kunde vara svår att handskas med.”
“Men jag gjorde i alla fall ett försök.”
Jag började plocka ihop mina tillhörigheter som preparerats i en stor blå IKEA-bag och som jag hade packat ihop uppe i lägenheten. Medan jag gick upp och ner för lägenhetshuset kunde jag se min far betrakta mig från sitt fönster, helt utan förmåga att tilltala mig. När jag lämnade lägenheten för sista gången kunde jag se hur han stod där i sitt rum, stilla som en hjort i ett vinterlandskap.

“Är det allt”, frågade min mor när jag kom tillbaka. Jag nickade lite kort och la min bag bak i bilen och satte mig längst fram bredvid min mor. Hon pressade fram ett leende medan hon startade tändningen, i bakgrunden kunde jag se hur min far ryckte för gardinerna och backade från fönstret. Jag insåg att vi hade en lång resa framför oss.