Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

När gränsen är nådd

Stefan hade bestämt träff med sin bror flera månader i förväg; det hade varit svårt att få till något då han alltid jobbade eller det dök upp saker emellan. Arvid hade tjatat på honom i evigheter och tillslut hade de bestämt ett datum. Och det datumet var idag.
Stefan kom inkörandes i sin gamla Saab på en gruslagd infart till en stor gul villa i trä - bostaden där Arvid hade tillbringat hela sitt vuxna liv. Han gick ut ur bilen, låste och promenerade mot ingången, tryckte på dörrklockan och väntade några minuter tills att han hörde stegen av en person därinne. Dörren öppnades och skepnaden av en man med kal hjässa uppenbarade sig framför honom.
- Hej, är du här för att besöka en av brukarna?
- Ja, min bror faktiskt, svarade Stefan.
- Välkommen in. Jag ska säga till honom. Ta av dig skorna här i tamburen och följ med.
Stefan gick in genom dörren och hamnade framför ett skoställ, där han tog av sig efter att ha stängt dörren. Han gick sedan efter den flintskalliga mannen tills de kom fram till ännu en dörr som verkade tillhöra en bostad. Mannen knackade på.
- Arvid! Din bror har kommit. Jag hoppas att du gjort dig redo.
Ett hasande ljud hördes innanför dörren. Och helt plötsligt for den upp.
- Kommer du Stefan! Jag hade inte väntat mig att du skulle vara framme så tidigt, jag har inte ens hunnit äta frukost, Arvid stod där i bara pyjamasen.
- Ni kanske hinner äta tillsammans, sa flinten och log. Jag tror att jag lämnar er, vill ni något så finns jag på övervåningen. Mannen försvann och så stod plötsligt Stefan och Arvid där för sig själva.
- Ja men hej Arvid, sa Stefan med ett leende. Kul att äntligen ses. Han gick fram till sin bror och gav honom en kram. Har du lust att släppa in mig?
- Jadå.
De båda bröderna gick in i Arvids lägenhet. Det var en stor tvåa med altan, de gick in till köket där Arvid hade dukat upp till frukost.
- Jag kanske passar på och tar en kaffe, sa Stefan snabbt.
- Det går bra det, svarade hans bror.
Stefan gick fram till kaffebryggaren, tog en närbelägen kopp från skafferiet och hällde upp medan Arvid satte sig vid bordet och fortsatte sin måltid. Det tog sin tid för honom att äta; Stefan satte sig i ena hörnet och väntade tålmodigt. När Arvid tillslut var färdig sa Stefan:
- Jaha, vad ska vi göra idag brorsan?
Arvid verkade helt likgiltig och tittade in i väggen.
- Ingen aning.
- Vi kanske kunde gå en tur åtminstone.

De befann sig längs strandpromenaden i den lilla staden - sedan de passerat det lilla torget och enstaka butiker. Längs vattnet kunde de se änder simma runt och kvacka förnöjt. Arvid tittade likgiltigt framför sig, medan de båda promenerade längs vägen.
- Men du har det ju riktigt fint här, sa Stefan, för att fylla ut tomrummet.
- Det är väl helt okej.
- Du förresten, det är en grej som jag skulle vilja ta upp... Stefan tittade tveksamt på sin bror. Jag vet att du har haft det jobbigt och så med allt omställning. Och att du kanske inte riktigt trivts med boendet. Men... jag kommer behöva flytta till en annan stad på grund av jobbet, så jag kommer inte vara tillgänglig på samma sätt.
Stefan möttes av en helt ointresserad blick.
- Alltså det jag försöker säga dig är att jag inte kommer kunna hälsa på dig lika ofta.
Långsamt verkade det sjunka in vad han hade sagt, för nu förändrades Arvids ansiktsuttryck; från slätstruket till någon som liknade ren och skär panik.
- Vad fan säger du! skrek Arvid tillslut.
- Ibland kommer livet emellan, försökte Stefan, du vet hur det kan bli...
- Men hur ska jag klara mig själv här i den här skitstaden??! Och nu när mamma nästan aldrig kommer förbi.
Stefan tittade på honom utan att veta riktigt hur han skulle svara. Plötsligt kom en hård uppercut farandes in i magen; ett blint raseri sprunget från barnsben. Stefan tappade luften under ett ögonblick medan Arvid sprang iväg.

Stefan sprang efter, han var orolig för vad som kunde hända när Arvid blev helt vild. När han sprungit ett par hundra meter såg han glasskärvorna som låg utspridda framför konditori Holgers. Hans bror verkade ha sprungit in i första bästa butik för att gå bärsärkagång och attackera personalen. Stefan sprang närmare för att se vad som hänt, när han hörde hur sirenerna från en polisbil närmade sig: bilen uppenbarade sig och körde in framför ingången till konditoriet. Ut kom två uniformerade poliser som rusade in i butiken.
Stefan ställde sig att betrakta äventyret med dåliga föraningar. Efter ytterligare några minuter kom poliserna ut med en aggressiv och vresig Arvid; spottande och fräsande.
- Kom med här nu och sluta upp med att göra motstånd, sa en av de uniformerade poliserna.
Stefan följde efter sällskapet.
- Alltså det är min bror, skrek han, kan ni inte släppa honom? Allting är bara ett stort missförstånd. Vi hade ett gräl.
- Han får nog följa med till stationen ändå, svarade en av poliserna. Vi behöver visitera honom och han behöver dessutom lugna ner sig några hekton.
Poliserna satte Arvid i baksätet av bilen och körde iväg.

Senare samma dag hade Stefan kommit till stationen och hämtat ut sin broder. Det muttrades något om en borgenssumma, men det blev aldrig klarlagt.
När de kom tillbaka till boendet var de båda helt utpumpade. De gick och satte sig i soffan i vardagsrummet.
- Vad var det som hände där egentligen? frågade Stefan.
- Jag blev arg, svarade Arvid.
- Det märkte jag. Inget verkar ha förändrats.
Arvid tittade surt vid sidan om Stefan utan att svara.
- Alltså du kan ju inte puckla på folk så fort du känner minsta motstånd.
Arvid satt fortfarande tyst.
- Det funkar inte förstår du väl? Jag förstår att det är svårt det här. Men det kommer finnas lösningar, vi kan höras över skype eller facetime eller på något annat sätt.
- Ähh! Ni överger mig bara allihopa, fräste Arvid tillslut. Vad är ni för familj egentligen?!
Stefan visste inte vad han skulle svara, och valde att vara tyst istället.
- Det var tråkigt att höra, sa han tillsist. Vad menade du förresten det där med att mamma aldrig kommer och hälsar på dig? Det du sa när vi var ute och gick.
- Hon lägger bara på fort jag ringer.
Stefan nickade deltagande mot sin bror. Tystnad. Så reste han sig plötsligt upp.
- Men du jag behöver nog gå snart.
- Va!? Du kom ju precis.
- Jo men det blev så intensivt. Med polisen och allt, det tog verkligen musten ur mig. Jag vet inte om jag orkar så mycket mer nu.
- Men På Spåret börjar ju snart. Och det älskar du ju; vi brukade alltid titta på det ihop när vi var små.
- Jo jag vet.
- Det vore så roligt om du kunde stanna en stund. Snälla.
- Jag vet inte riktigt... jag.
Plötsligt visste inte Stefan vad han skulle säga.
- Okej... en stund då.

De blev sittandes hela kvällen. När På Spåret var slut så fortsatte de beta av resten av tv-tablån, och Stefan hade svårt att resa sig för att gå hem; det var så skönt att sitta där i soffan och bländas av TV-ljuset. När han slängde ett getöga på klockan såg han hur visaren sniglade sig fram hela kvällen.
När klockan tillslut närmade sig halvtolv reste sig Stefan tillslut från soffan.
- Det börjar bli dags för mig att runda av.
- Du kan få sova över om du vill, personalen skulle kunna fixa sängkläder och du kan ta soffan.
- Nej jag måste verkligen åka hem. Det är en dag i morgon trots allt.
Arvid tittade bort lite surt.
- Men vi kan väl höras under veckan som kommer. Och det låter inte bra det där med att mamma inte hör av sig. Jag ska försöka höra mig för, det kanske bara är en kommunikationsmiss.
Arvid mötte hans blick igen.
- Tummis på det?
- Tummis, svarade Stefan med ett leende.




Prosa (Novell) av OliverDer
Läst 32 gånger
Publicerad 2024-02-28 19:00



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

OliverDer