jag såg dig krypa in i skinnet,

in i mitt rum och det var vita 

rockar och skilsmässor och 

för mycket verklighet på en och

samma gång. Trots det så märkte 

hon hur hon försvann in på sin 

egen toalett och kysste sin egen 

hand, avfärdade honom mitt i. 

Hon vill hitta in och ut. Fly och 

söka det som vore henne förtjänt. 

Var det första gången hon kunde tänka 

klart, gå in och ur rum andra hanterat med 

van hand i decennier. Stänga av och på och 

samtidigt planera allt in i minsta molekyl. 

det var evigheter sedan. Guldet som glimrade 

till. Evigheten  som slutat sucka. En bruten fläck 

av skorpa som skyddade det inte höljets oavbrutna 

källa till verkligt liv. Det var blandat i en kontext hon 

ville vara i som om det inte fanns någon annanstans 

att vara i den sjuka samtid hon föraktade så högt att

dess Rätta epitet var en utslängd lösprilla mot 

en kommunal tegelvägg i förorten. Men vem faan var hon 

att orda och ändå spred sig hennes väsen i det mörka lilla 

rum de träffades i under korta ögonblick mellan patienterna.