Vågor av moln,
de ser ut som vågor, molnen.
Skummet när de landar
kring ett ljusblått himlavalv.

Dom säger att havet är färglöst,
att det är speglingen av himlen
som får oss att tro, att det har färg.

Jag flyter i havet och kallar det blått,
inte genomskinligt, för jag har genomskådat
mörkret och
insett att om jag tar
det jag ser
för vad det ger
svävar jag på moln som masserar
min kropp och med blicken mot skyn
ser jag en spegel, vita vågor
som precis landar i det ljusblå havet.

Kollar jag länge nog
ser jag ögon, näsa, mun.
Alltid munnen först, den går i en båge
med början och slutet på topp.