Nils vaknade upp vid sextiden på morgonen, innan väckarklockan hann ringa. Han förnam med ångest ännu en arbetsdag och att han behövde tvinga sig upp för att utföra sin standardritual. Han tog sig för huvudet och gick upp, hasade in i badrummet och gjorde långsamt sina morgonrutiner, surfade över golvytan som en zombie. Rörde sig sedan vidare till köket. Tittade sedan ut genom fönstret och såg den deppiga förorten som tonade upp sig i bakgrunden. Förberedde sin frukost. Samma jävla frukost som han åt trehundrasextiofem dagar om året. Ett par brödskivor med kaviar och pulverkaffe som han kokade upp i en vattenkittel. Så klädde han på sig och packade sin ryggsäck med det nödvändigaste. Vid tamburen tog han på sig ytterkläderna och gick ut genom sin ytterdörr.
När han kommit ut ur lägenheten så kände han en ilande kyla tränga in genom kroppen. Det var kallare än han hade trott, han rynkade pannan och fortsatte gå mot busstationen som låg några hundra meter från hans lägenhet. När han kom fram var det inte långt kvar tills den rödfärgade bussen körde in i bussfickan framför honom; han ställde sig längst bak i kön och blippade sitt kort vid ingången. Gick genom bussen och satte sig på sin vanliga plats ungefär vid mitten. Det var en dubbelsits och han satte sig alltid längst in så att han kunde titta ut över staden som svepte förbi. Han satte på sig sina stora svarta hörlurar som på ett exceptionellt bra vis stängde ute allt ljud och tryckte igång mediespelaren i sin mobil; och snart började en kavalkad av technomusik uppfylla hela hans väsen. Musik som gick på repeat och fick honom att tänka på annat än den kalla och ogästvänliga miljön han befann sig i. Nu hade han tid att bara zona ut en stund, att slippa tänka på fler korkade dokument, möten eller mellanchefer som på olika sätt störde honom. Saker som helt enkelt var ett gissel och tog allt syre.
På senare tid hade Nils börjat med transcendental meditation för att slippa tänka på sådant som gjorde honom olycklig och deprimerad. Han hade letat upp kurser på internet och beställde böcker med kassettband; han hade till och med bokat in en resa till Skåne på en folkhögskola.

Bussen stannade vid slutdestinationen för hans resa och Nils gjorde sig redo för att kliva av. För ett ögonblick svalde han men gick sedan ut. Framför honom tonade det stora kontorshotellet upp som en obelisk; ett dåligt omen för framtiden. Det var en stor betongkoloss med flera våningar, allting täckt i en spegelyta på bästa New York-skyscrapevis (som personalen kunde se ut från, men ingen utomstående kunde titta in i). Nils gick in genom svängdörren och tryckte ner hissen som skulle ta honom upp till våningen för hans arbetsplats.
När han kommit till rätt våning gick han ut och blippade sitt kort, och steg sedan in på kontoret. Han möttes av ett alldagligt kontorslandskap som signalerad både funktionalism och brist på livslust. Kontoret var nedsläckt, han var först på plats och tryckte därför på en strömbrytare i närheten av ingången för att få igång lyset.
Nils jobbade på ett läkemedelsföretag i hjärtat av Stockholm. Administrativt arbete. Flink på tangenterna. Även om han hade varit på arbetsplatsen i flera år gick han till jobbet utan vare sig själ eller hjärta; allt i hans kroppsspråk signalerade apati. Han gick fram till kaffeautomaten som bara stod ett par tio meter ifrån dörren, plockade fram en mugg ur ett av förråden och tryckte sedan igång maskinen. Såg en brunslaskig sörja rinna ner i muggen till vad som skulle föreställa cappuccino; allt ackompanjerat till ett lågmält brummande i bakgrunden. Med ett minspel som inte röjde missnöjet han kände inombords tog Nils muggen och gick vidare in i korridoren mot det öppna kontorslandskapet; där han brukade sitta. Han identifierade sin plats som låg någonstans i mitten av alla små öar av datorer, avlånga bord och teknisk utrustning; och där han plikttroget hade placerat olika tillhörigheter för att pinka revir: några foton på honom själv stod placerade vid datorn, ett par foppatofflor låg på golvet och en gammal deckare stod lutad mot skärmen. Dessutom låg det högar med pappersbuntar som tillhörde olika projekt. Nils satte sig framför sitt skrivbord och tryckte igång datorn.
Vid lunchtid gick han iväg till köket för att värma sin medhavda matlåda. Matlådor var lite av hans specialitet; spagetti med köttfärssås var paradrätten som han gjorde för vilken gång i ordningen han inte kunde minnas. Oftast tänkte Nils att det var hans brist på fantasi som fick honom att göra dessa enkla rätter, plus att han var för snål för att äta ute. Matsalen befolkades av en massa kontorsnissar i slips, kostym och skjorta. Kollegor som kom och gick och vars namn Nils aldrig lärde sig. När han värmt maten så hämtade han ett glas vatten vid ett skafferi och satte sig för sig själv - med ett visst avstånd från kontorsnissarna. Han hade på sig sina stora svarta hörlurar för att utestänga allt utomstående ljud. Musiken omgärdade honom och skapade den verklighet han befann sig i. Han började skära upp spagettin och åt långsamt maten, tuggade i sig den trögflytande konsistensen. Plötsligt hörde han någon säga något utanför sin lilla bubbla. Nils pausade musiken och tittade upp. Där stod Anna, en kollega i hans egen ålder - cirka fyrtio plus och med alldagligt utseende, mörkt hår och stora runda glasögon - som hade jobbat på kontoret nästan lika länge som han själv. Hon stod alldeles framför honom på andra sidan bordet och höll en mikrad korvstroganoff i händerna.
"Hej Nils! Hur är läget?", sa hon. Hon ställde ner sin tallrik mittemot honom. Nils svarade inte, han tittade bara outgrundligt på henne, pekade på sina hörlurar och tryckte igång musiken igen, tittade ner i sin tallrik och började äta igen. Det gick inte många minuter innan hon åter avbröt honom:
"Har ni haft avdelningsmöte än då?", hon betonade orden med en längre paus för att ge honom tid att svara. Men hon fick inget svar. Utan en pinsam tystnad la sig mellan dem båda. Hon tog en tugga av sin korvstroganoff och sa efter ett tag:
"Vi ska ha det nästa vecka i alla fall." Nils svarade med en kort nickning. "Det ska bli spännande att få höra vad enhetschefen har att säga", fortsatte hon. Nils tog till slut av sig sina hörlurar och tittade allvarligt på Anna.
"Vad är det för spännande med det då?"
"Vad menar du med det?"
Nils skopade i sig mer av sin spagetti igen och tittade ner i maten. "Du kommer få höra samma skit." Anna tittade lite undrande på honom. Han fortsatte, "Det man alltid hör. Tror du inte att jag vet hur det funkar på det här stället?" Anna betraktade honom med en forskande blick.
"Du kan ju fatta att jag varit här lite för länge vid det här laget", fortsatte Nils och lät nu nästan raljant i tonen, medan han såg på henne.
"Jag säger ju bara att jag tycker att det ska bli spännande..." upprepade Anna något stött. Nils reste sig plötsligt och plockade med sig bestick, matlåda och glas.
"Men du ursäkta! Du ska veta en sak om det här jobbet, om du inte redan har upptäckt det efter att jobbat här så många år." Anna och Nils stod och betraktade varandra medan Nils gjorde sig beredd att leverera sin punchline, "Det här är: Total fucking waste of time!" Anna fortsatte titta på honom, obenägen att ge honom något svar.
"Så du behöver inte fråga mer. Och om du ursäktar mig så ska jag gå och skita nu", avslutade Nils. Hans ansikte var nu avmätt, som han kom på det sorgesamma med att ha varit kvar så många år på samma arbetsplats. Han gick ut från köket: han hade helt enkelt inget mer att säga.
Nils gick iväg till sin kontorsstol där han satte sig för att ta en efterlängtad paus efter maten. Utöver honom satt inte många fler medarbetare, de flesta var i likhet med Anna på lunchrast. Han kopplade in sina hörlurar via mikrofoningången, satte igång webbläsaren och började trycka fram kattklipp. Att titta på galna videos med gulliga djur var Nils största behag i livet, att susa iväg till en annan planet och bara koppla bort verkligheten. När väl den första videon startade med en katt som hoppade runt spastiskt i ett vardagsrum, började han garva okontrollerat.
I ögonvrån såg han sin närmaste chef Gustaf, en lite rundlagd man i femtioårsåldern, närma sig från ena sidan av korridoren. Han visste att det var kört. Nu skulle han bli påprackad en massa saker han inte ville veta av eller ta ansvar för. Eller få berättat något han redan hade hört för femtioelfte gången. Gustaf kom fram och ställde sig vid hans dator. Nils försökte inte låtsas om honom.
"Du vi ska ha medarbetarsamtal om en timme. Bara så att du är redo." Nils tittade ogillande upp på Gustaf.
"Vad?" sa Nils till slut.
"Bara så att du inte glömmer", försökte Gustaf igen.
Glädjedödare tänkte Nils för sig själv. Han pausade videoklippet på en katt som åkte rullskridskor utför ett berg, och spände ögonen in i Gustaf: "Och vad ska jag göra med den informationen?"
"Vad menar du?"
"Jag menar att du stör mig i min lunchrast. Ser du inte att jag är upptagen just nu?" Han såg hur Gustaf började skruva på sig och känna sig olustig där han stod. Jackpot! Det var just där han ville ha honom. Han ville inte ha någon chef som sprang och flåsade honom i nacken. Han ville ha lugn och ro. Nils klickade igång filmen igen och ignorerade Gustafs blotta närvaro. Han började nu garva åt en katt som åkte skidor i ett alpint vinterlandskap. I ögonvrån såg Nils hur Gustaf skamset gav sig iväg.

Det började bli dags att ge sig iväg. Ännu en meningslös dag hade förflutit på kontoret och Nils hade lyckats överleva. Han hade till och med överlevt medarbetarsamtalet med Gustaf som han släntrade in till tjugo minuter försent. Under fyrtio minuter hummade han sig igenom det tills det att han fick en utvecklingsplan och ett datum med en återträff ett par månader fram. Nu började han packa ihop sin ryggsäck, sina tillhörigheter och satte på sig sin jacka. Svängde ut genom entrédörren för kontoret och sedan vidare ner genom huset för att pinna ut ur byggnaden. Han vandrade vidare mot hållplatsen och precis när han närmade sig så svängde hans buss in.

Nils låste upp ytterdörren till sin boning. Framför honom tornade tamburen upp sig med ett berg av ytterkläder. Han tog av sig skorna vid dörrmattan och vandrade sedan sömlöst in i lägenheten. Gick vidare in i köket där han tillagade en enkel måltid av det han hade kvar i kylskåpet. Under tiden tittade han ut genom fönstret och såg samma dystra förort som han så många gånger tidigare betraktat.
Efter middagen transporterade han sig lika sömlöst vidare till vardagsrummet och TV:n. Han började zappa runt bland alla kanaler som följde med abonnemanget i hyreskontraktet. Till slut fastnade han för ett inredningsprogram om rustika bostäder i Sicilien. Medan han försökte komma in i programmet och koncentrera sig på handlingen, så knackade det på ytterdörren.
"Kom in", skrek Nils medan han försökte hålla fokus på vad som hände i programmet. Han hörde hur någon öppnade dörren och steg in och sedan lugnt promenerade in i vardagsrummet. En lång man med kal hjässa äntrade rummet. Det var Nils granne Jonas som kommit för att besöka honom, han stod där och betraktade Nils med ett leende.
"Tjena Nils! Hur är läget?" Nils kände sig något disträ när han fick se sin granne och orkade inte riktigt ta in honom.
"Samma skit..." sa han kort.
"Vadå har jag missat något", svarade Jonas förvånat.
"Behöver något hända för att man ska känna att livet helt saknar mening", konstaterade Nils och fick en oförstående blick till svar.
"I och för sig", började Jonas trevande. "Men oftast tänker man att det är något särskilt. Annars säger man väl bara att det är bra."
"Och om jag skulle säga att hela mitt liv känns som ett stort virvlande misslyckande? Hur skulle du ta det då?"
Jonas kliade sig bakom ryggen och verkade kännas sig obekväm med frågeställningen." Jag vet inte riktigt... Jag skulle säga att det kanske var lite tråkigt." Nils gav ifrån sig ett rungande skratt
"Äh alltså det angår väl inte dig egentligen, men jag hatar bara hur allt har blivit. Särskilt på jobbet. Om man får säga så." Sa Nils när han hämtat sig något. Jonas gick fram och satte sig bredvid Nils i soffan.
"Åh fan tungt. Du har väl varit där ganska länge?"
"En hel livstid. Det jobbar bara brudar och bögar där nuförtiden - och så jag då...”
"Men du ska inte försöka söka dig vidare då?"
"Ja men vem vill ha mig? Vad kan jag liksom?"
"Inte vet jag. Du kan ju alltid plugga vidare?"
"I min ålder får man inte ens studielån", sa Nils buttert för att avsluta diskussionen. Det blev en lång tystnad. Det kändes som att de kommit till vägs ände.
"Jag kom egentligen bara för att låna dammsugaren." sa Jonas till slut.
"Den står i hallen. När du sist lånade den. Du hittar väl." Jonas gav instinktivt Nils en klapp på axeln: "Okej toppen! Men oroa dig inte över det där... det löser sig väl." Nils gav Jonas en frågande blick medan denne instinktivt reste sig och gick ut ur vardagsrummet. När han nästan var ute ur rummet så vände han sig mot Nils.
"Jag kommer över med dammsugaren i dagarna. Tack för lånet." Nils följde Jonas med blicken medan han gick ut och vandrade runt i det angränsande rummet.

Efter ett maraton av realityserier som hållit honom vaken gick Nils till slut och la sig. Han stirrade upp i taket i det mörklagda sovrummet och kände att han hade för mycket energi i kroppen för att kunna somna. Istället blev han liggandes i timmar och vände rastlöst på den slappa kroppen. Inte förrän någon timme innan han skulle upp lyckades han hamna i någon form av dvala. Som han bryskt vaknade upp ur när mobillarmet bröt ut. På något sätt lyckades han ta sig sig upp och göra sina morgonrutiner innan han återigen begav sig ifrån hemmet.
I bussen satt han och stirrade desillusionerat ut på byggnader och silhuetter som utgjorde staden han levde i. Han suckade där han satt och tryckte igång musiken i hörlurarna. Ännu en technokavalkad fyllde hans inre ljudbild och han passade på att zona ut något innan det var dags att stiga av.

Så satt han åter på kontoret och knattrade vid sitt tangentbord. Och förutom Nils var det nästan tomt; på avstånd kunde han höra två kollegor diskutera helgen som varit.
"Ja alltså vi hade vääärldens skönaste weekend. Vi åkte iväg till Göteborg och var ute och shoppade och gick på museum och bodde på hotell. Det var så härligt, man ville aldrig att tiden skulle ta sluuuut", hörde han en manlig kollega säga.
"Och jag åkte på spa. Tog det helt lugnt. Bara kopplade bort hjärnan." kontrade hans kvinnliga kollega.
"Gud vad skönt det låter."
"Eller hur. Man får verkligen hoppas att man inte blir kvar här för länge. Annars kanske vi slutar som Nils där borta."
"Nä då tar man väl livet av sig till sist." Man hörde hur de bägge gav ifrån sig ett högt skratt. Nils kände hur något knöt sig i magen; men han bara fortsatte knattra på sitt tangentbord.

Återigen var det mötesdags och Nils befann sig i ett av alla de alldeles för trånga konferensrummen. Desillusionerat tittade han ut genom fönstret medan han fantiserade om att befinna sig på en helt annan plats. Varsomhelst hellre än där han nu befann sig. Mötesrummet bestod av ett stort ovalt bord med stolar som befolkades av hans kollegor. Framför dem stod Gustaf och orerade och till sin hjälp hade han en stor whiteboard i bakgrunden. Olika tankekartor i grönt, rött och blått skymtade fram bakom honom.
"Ja då är det dags att gå igenom kvartalssiffrorna. Det känns som att vi har legat bra till under Q1 och Q2. Men vi får se om det svajar något framöver", sa Gustaf belåtet.
Nils skruvade på sig och kände sig än mer frånvarande än vanligt. Plötsligt var han inte där och allt han hörde av pratet pågick någon annanstans långt borta. Han kände sig fångad som i en glaskula. Och så var det något som tog sig förbi glaskulan och skar igenom. Det var Gustafs röst: "Vad tycker du Nils? Du som är en av dem som jobbat här längst."
Nils ryckte till där han satt i mitten av konferensbordet. Han var inte van att någon tilltalade honom, de brukade i princip aldrig hända. Nils vände sig långsamt mot Gustaf som förväntansfullt tittade på honom.
"Vad skulle det vara?" sa han kort.
"Jag vet inte. Jag tänker att du sitter på mycket tyst kunskap som skulle kunna vara värdefull för oss andra att ta del av."
Nils kände hur en ilska och irritation välde upp inom honom. "Tyst kunskap. Det är väl mest okunskap man får i sig av att lyssna på det här dravlet."
"Men Nils. Skärpning! Vi jobbar faktiskt mot samma mål här... " svarade Gustaf häpet. Nils kände plötsligt en sådan motvilja att sitta kvar och lyssna på allt han hört så många gånger tidigare. Han reste sig därför bryskt upp ur stolen.
"Det där har jag hört förut och det går jag inte på. Du, jag har faktiskt viktigare saker att göra än att sitta här. Jag måste bli klar med några rapporter." Så vandrande han beslutsamt ut ur mötesrummet till en frustrerad mellanchefs förtret och inför ett par häpna men inte överraskade kollegor.
Han hann bara ett par meter ut i korridoren på väg mot sin kontorsplats, innan han hörde hur någon hasade efter honom.
"Vänta Nils! Du kan inte försvinna hur som helst. Jag är faktiskt din chef", ropade Gustaf medan han gick ikapp honom. Nils hörde hur han kom närmare och till slut kände han hur en arm tog tag om hans axel. Nils drabbades av den där obehagliga känslan när någon vidrörde honom, kände sig angripen. Instinktivt ryckte han till och vände på sig om. Med ena handen slog han till Gustaf i en snabb uppercut som träffade rakt i plytet.
"Du ger fan i mig!"
Gustaf stod alldeles röd och chockad, blödde näsblod. Han backade några meter och de båda stod och stirrade på varandra i vad som kändes som en evighet.

Nu gick allt fort. Det blev en anmälan och Nils sattes i karantän. HR blev ombedd att hantera situationen. Vid ett möte med personalchefen Erik satte Gustaf händerna i kors. ”Ni är tvungna att lösa det här”, sa han, ”annars är det ingen mening att jag är kvar i verksamheten. Och jag kommer gå till pressen, fatta det!” konkluderade han situationen. Det hela ledde till att Nils bjöds in i ett möte där de alla tre skulle diskutera en lösning. Personalchefens rum var ett sterilt kontor utan någon vidare utsikt åt något håll; det låg inklämt bland flera andra kontor på våning fem. På väggarna hängde mediokra landskapstavlor och framföra honom var ett stort kontorsbord placerat som signalerade machiavellism. På andra sidan satt Nils och Gustaf bredvid varandra men ändå en bit ifrån, och betraktade det hela med skeptisk blick. Erik tittade lite förstrött på de båda kombattanterna och tog till orda medan han spände ögonen i Nils.
"Som jag förstår det har det inte fungerat så bra med dig i arbetsgruppen den senaste tiden." Nils betraktade Erik klentroget. "Incidenten igår var bara grädden på moset, så att säga. Som jag förstår det har du haft lite problem med motivationen den senaste tiden." Erik gjorde en paus för att låta Nils komma till tals, men fick inget svar.
"Har jag förstått situationen rätt?", sa Erik till slut.
"Vad är det för jävla fråga? Räcker det inte med att jag släpar mig hit varje dag", svarade Nils till slut.
"Nils, vi vill gärna ha medarbetare som tror på verksamheten och som vill stärka varumärket."
"Varumärket? Jag jobbar på ett jävla läkemedelsföretag!" slog Nils ifrån sig.
"Du får kalla det var du vill. Det har i alla fall inte funkat och nu måste vi vidta vissa åtgärder." Det sista sa Erik med en blick som växlade mellan Gustaf och Nils. Han gjorde en konstpaus och fortsatte: "Du ska få jobba lite i arkivet tänkte vi."
"Ja det är lite rapporter som behöver sorteras och placeras i ordning - digitalt. Dom går tillbaka från 1999 fram till nu. Så du lär ha att göra", fyllde Gustaf i.
Nils såg på dem båda, osäker över vad han precis fått höra: "Skämtar ni med mig?" sa han men fick ingen reaktion. "Alltså ni kan fan inte göra såhär mot mig. Vet ni hur länge jag jobbat på det här bygget. Vad säger facket?"

Så började ännu en nya arbetsdag och Nils var tvungen att falla till föga. Vad hade han för val egentligen? Nu stod han återigen utanför den där dörren som utgjorde porten till hans andra liv. Inne i kontoret gick han förbi kaffeautomaten. Han gick fram till den, plockade upp en kaffemugg från skafferiet och fyllde på för dagen. Hans fortsatte längs korridoren; hans arbetsyta var inte längre del av det öppna kontorslandskapet utan han gick förbi datorerna där hans kollegor satt i olika konstellationer. När han rundat lokalen kom han till en dörr som ledde till ett mindre rum, han öppnade och såg sig om. Det var ett överblivet förråd där allt ifrån tvättmedel till gamla tangentbord och datorer placerats. Det var tydligen också här man hade tänkt att förvara honom under en oviss framtid. Framför honom stod en gammal tjockdator med skärm, det såg ut att vara en gammal Windows som blivit kvar sedan urminnes tider av oförklarliga skäl. Nils suckade för sig själv och gick fram till datorn, han tryckte på on-knappen och hörde hur maskinen började arbeta. Den tänkte högt och hade ett störande ansträngt läte. När skärmen lyste möttes han av en Windows 95 logga.

Timmarna gick fort, han lärde sig att knattra på och göra uppgifterna utifrån de instruktioner han fått. Han gick in i arkivet, hämtade filer och fyllde i uppgifterna och färdigställde sedan allt i ett excel-dokument. Processen var plågsam och det tog oftast en evighet att öppna programmen och göra ändringar i den lilla datorn. Och ständigt fick han stå ut med det där jobbiga oväsendet när datorn bestämde sig för att tänka för mycket.
Till slut klappade han ihop. Det var dags att ta lunch. Han gick ut ur skrubben och iväg till matsalen. Han satte sig för sig själv vid ett av borden. Kände att han behövde pusta ut, orkade inte ta in någon eller tänka på operativsystemet han satt med. I bakgrunden såg han kollegor runt om honom; de skrattade, berättade anekdoter och verkade ha det utomordentligt gemytligt. Plötsligt såg han Anna komma fram till honom med en bricka, en tallrik mat och ett glas vatten. Hon ställde ned brickan mittemot honom och satte sig sedan ned.
"Hej Nils. Jag hörde att du fått byta arbetsuppgifter", sa hon nyfiket.
"Det är väl ett sätt att se på saken", svarade Nils sarkastiskt.
"Tycker du inte att du utvecklas då", frågade Anna förvånat.
"När blev det här arbetet någonsin utvecklande?"
"Men jag tänkte att det skulle vara kul för dig att äntligen få göra något nytt. Du och Gustaf drog ju aldrig jämt", försökte hon, men Nils suckade bara högt för sig själv och tittade bort.
"Det kanske stämmer... Men dom här uppgifterna är inte direkt frivilliga... Snarare en tvångskommendering." Anna skruvade på sig där hon satt mittemot Nils, visste inte riktigt vad hon skulle säga.
"Men du kanske får försöka se saker ur en mer positiv synvinkel. Omvärdera sånt som du har varit med om. Det kan vara nyttigt."
”Det kanske vore nyttigt om du inte ställde så många frågor.”

Resten av eftermiddagen ägnade Nils åt att fortsätta utföra sina arbetsuppgifter i det lilla utrymmet han blivit tilldelad. När klockan närmade sig fem klädde han på sig och tog med sina saker. Han försvann ut och åkte tillbaka hem till lägenheten på andra sidan stan. Samma natt hade han lika svårt att somna som tidigare; han låg och tittade upp i taket medan klockan bara tickade på. Istället gick han upp och tog en sväng ut till köket. Fyllde på ett glas med vatten och drack medan han tittade ut genom fönstret; såg det samhälle han så väl kände. Plötsligt ställde han ner vattenglaset och gick tillbaka till sin säng. Insåg att han var tvungen att i alla fall försöka få någon sömn.

Tillbaka i skrubben funderade han på hur han skulle ta sig ur hela situationen. Plötsligt halvlåg han över stolen och tittade ut i ingenstans.
När han vaknade till befann han sig inte längre på kontoret utan på en äng. Nils tittade sig omkring och kände inte igen omgivningen. "Shit vad gör jag egentligen här", tänkte han högt för sig själv. Allt sträckte sig kilometervis åt olika håll. Längre bort fanns en sjö och flera fält och träd som fungerade som riktmärken. Nils började gå runt. Och så långsamt flaxade han med armarna; han sprang runt som en fågel och låtsades flyga runt som han precis skaffat sig vingar. Blev mer och mer intensiv och flög runt, fick upp ångan och började känna det som något mäktigt uppstod. Rörde sig i stora cirklar och upplevde en plötslig frihet inom sig.

Så hörde han en knackning. Nils vaknade upp ur sin dagdröm. Han tittade sig omkring. Vid dörren stod Gustaf och tittade nervöst på honom.
"Hallå där! Jag ville bara komma förbi och kolla läget lite. Hoppas jag inte stör", började han försiktigt.
Nils rätade upp sig på sin stol och tittade lite förvirrat på Gustaf där han stod vid dörröppningen. "Nejdå det går bra", sa han till sist.
"Jag hoppas att det inte tagit dig alltför hårt det här med omplaceringen."
"Det är ingen fara, jag lovar."
"Jag vet att vi inte alltid kommit överens, men ja du vet hur det är. Det här med att vara chef..."
"Det är lugnt faktiskt. Jag börjar komma in i det", avbröt Nils. Gustaf lyste upp lite och tittade förundrat på honom. Som det var första gången han inte bjöds på något motstånd.
"Säkert?"
"Oroa dig inte." Tystnad följde.
"Ja men då ska väl jag inte störa mer då. Lycka till med sorteringen. Hoppas du kan se någon mening i det", sa Gustaf som i ett sätt att avsluta samtalet.
"Visst kan jag det." sa Nils och vinkade lite till avsked, "Vi ses där ute i korridoren hoppas jag."
Gustaf tittade lite osäkert på sin medarbetare: "Ja det gör vi nog... väl.”

Nils skyndade sig för att bli klar vid femsnåret och stämplade sedan ut. När han kom hem hamnade han framför TV:n.
Från hallen hördes ljudet av någon som låste upp ytterdörren. Plötsligt stod Jonas framför honom, grannen som tidigare varit och besökt honom och i handen höll han Nils dammsugare. Han tittade nyfiket på Nils som satt där i soffan.
"Jag kommer bara för att lämna tillbaka dammsugaren."
"Toppen. Det är bara att du ställer in den. Ja du vet var."
"Visst det ska jag göra. Hur är det med dig annars", frågade Jonas och spetsade sina ögon och öron.
"Det är bra, förutom att jag blivit omplacerad." Kommentaren fick Jonas att tappa hakan. Han ställde ner dammsugaren och gick fram till sin vän i soffan. "Oj vad hände?" "Vill du ens veta?"
"Det är klart."
"Jag slog chefen på käften under ett möte. Så nu sitter jag och sorterar gamla rapporter i ett källarutrymme. Eller en skrubb kanske man ska säga."
Jonas tittade häpet på Nils. "Shit!" sa han till slut, "Jag visste inte att det hade gått så långt"
"Det är lugnt. Jag får iallafall vara ifred. Och det är ganska skönt att få rensa tankarna."
"Men det låter inte så roligt. Har du någon plan-b om det inte kommer funka", försökte Jonas.
"Ja nej. Men rapporterna kommer inte att försvinna än på ett tag i alla fall"
"Det var inte så jag menade. Jag menar om det inte håller. Hela situationen alltså."
Nils såg undvikande på sin vän och tittade sedan bort mot balkongen. "Jag vet inte varför du frågar när du redan vet svaret. Det vet du att jag inte har."
"Förlåt. Om du säger så", det blev en pinsam tystnad. Så fortsatte Jonas, "Jag ställer in dammsugaren här bara, så går jag. Men du kan alltid komma över till mig om du vill prata. Det vet du."
"Ja det lovar jag att jag ska."

När Jonas gått reste sig Nils upp ur soffan och gick mot balkongen. Han öppnade balkongdörren och gick ut i den mörka storstadskvällen. Han tittade runtomkring sig och såg alla ljuspunkter som lyste upp staden som varit hans hem i så många år. För sig själv funderade han över hur hans liv skulle se ut om han tagit andra beslut. Skulle han kunnat bli en bagare eller tågförare eller något annat spännande. Han hade verkligen hoppats på det. Men nu var dock tärningen kastad. Han spottade ut över balkongen och vände tillbaka in i mörkret.

Så befann han sig på kontoret igen. Och lika plötsligt befann han sig ute på fältet - igen. Det där fantastiska fältet som fått honom att flaxa omkring som en fågel. Han började gå runt och se sig omkring; gick tills han kom till sjön. Såg sig åter omkring. Häftigt, tänkte han för sig själv. Gick fram och böjde sig ner alldeles vid strandkanten. Tog en munfull och hällde i sig det som han aldrig druckit vatten på år och dar.
"Aaah!", sa han högt för sig själv. Så reste han sig upp och fortsatte gå vidare längs med sjön. Efter femtio meter satte han sig ned och tittade ut över sjön.

Nils vaknade upp och befann sig mellan några kollegor i ett matsalsbord , varav Anna var en av dem. Hur kunde han plötsligt gå från att sitta vid en äng till att sitta vid ett matbord, tänkte han för sig själv. Men det kanske inte var något som han skulle dryfta sig om med.
"Hur är det med dig Nils", frågade Anna oroligt.
"Va? Det är inget", svarade Nils och försökte framstå som obekymrad.
"Sover du dåligt, jag såg hur du nickade till."
"Nej tänk inte mer på det. Hur har din helg varit förresten?"
"Jo det har väl varit bra. Varit på museum med min man. Det var trevligt. Vad har du haft för dig?"
"Jodå full rulle," sa Nils kort. Anna granskade Nils för att försöka få ett mer utförligt svar, men när han inte svarade fortsatte hon: "Det var i varje fall skönt att kunna umgås på tu man hand. Bara han och jag. Du vet vad jag menar?"
"Nej inte riktigt. Det är inte mitt område det där.”
"Vadå, museum eller män?"
"Båda skulle jag nog säga."

Nils promenerade hem igen. Gick till fots med sin ryggsäck, inlindad i sina egna tankar i ett allmänt frånvarande tillstånd. Han stannade upp och fick en sorgesam blick; tittade ut längs vägen framför sig. Plötsligt stod han vid en sjö. Sjön vid ängen. "Jag måste passa på och bada nu, det var så längesedan", tänkte han för sig själv. Han började klä av sig tills han bara stod i kalsongerna. Nils hoppade ner och insöp det kalla friska vattnet. Vattnet flöt ner i hans lungor och gav honom en ordentlig kallsup. Han började fjärilssimma ut längs sjön, fler simtag och plötsligt var han mitt ute i vattnet. Men så kände han att hans kropp inte riktigt kunde bära honom; för varje simtag orkade han mindre och mindre och kroppen kändes till slut för tunga att styra över. Han orkade inte hålla sig uppe längre och sjönk istället. Han fick panik.
Han vaknade liggandes i sin säng. Skräckslagen över vad som hänt. Var var han egentligen? Han hade aldrig upplevt något liknande. Tände bordslampan och såg hur ljuset lyste upp stora delar av rummet. Skuggor som lekfullt spelade över inredningen. Andades lugnare och tänkte återigen att det var skönt att det bara var en dröm. Och att han vaknat upp i sin säng.

"Alltså jag funderar på att göra någonting annat faktiskt," började Nils försiktigt. Han satt i matsalen med Anna. De åt båda något hopkok som de fått med sig hemifrån. Egentligen orkade han inte möta hennes blick.
Anna tittade upp från sin mat: "Vadå? Vad hade du tänkt dig?"
"Nej jag vet inte. Jag tycker egentligen inte att det här känns särskilt utvecklande längre bara. Det har växt mossa på mig."
"Det är väl inget man bara får för sig! Du måste överväga det ordentligt. Vad säger din fru?"
"Varför tror du att jag har en fru?"
"Alla har väl nån... sambo typ..." Nils stirrade på henne och suckade för sig själv. Reste sig upp och tog sin tallrik.
"Sa jag något fel," frågade Anna förvånat.
"Nejdå. Jag behöver bara komma ikapp med arbetet." Nils försvann iväg och Anna ropade efter honom: "Men vi ses väl vid fikat runt två?"

Han stod med händerna framför tangentbordet och rörde fingrarna spastiskt framför sig. Stirrade in i den gamla PC:n och insåg att han fått skrivkramp. Plötsligt öppnades dörren bakom honom och Erik, personalchefen, visade sin nuna vid dörren.
"Hej Nils! Jag tänkte titta förbi och se hur det går med allt?," sa han i en hurtig ton som inte visade på tillstymmelse till den konflikt som föregåtts. Erik tittade sig omkring för att liksom identifiera sammanhanget han hamnat i.
"Ja men här har du det riktigt mysigt verkar det som. Och sitter helt ostört dessutom," fortsatte han helt utan ironi i rösten.
Nils såg lite undergivet på honom och sa: "Ja så kan man förstås välja att se på saken."
Erik spände ögonen i honom och frågade rakt på sak, "Men hur ser du det då?" Nils svarade inte. Till slut valde Erik att fortsätta sitt brandtal, "Jag tycker att det är viktigt att ha medarbetare som trivs på jobbet och känner att de utvecklas och vill prestera. Det kanske låter som en kliché, men känner du att du utvecklas och får de verktyg du behöver för att göra ett så bra jobb som möjligt, Nils?"
Nils satt som förstenad. Kunde överhuvudtaget inte ta in det som sas. Erik gick fram till Nils och klappade honom på axeln och gav honom en vänskaplig puff. Men även det passerade utan någon som helst notis.
"Och här har du det ju som sagt riktigt mysigt."

Nils befann sig återigen i det öppna kontorslandskapet som så många gånger tidigare. Där han suttit och skrattat åt dumma kattklipp, sovit sig igenom eftermiddagspass eller lidit sig igenom excelberäkningar. Nu med målet att finna Gustaf. Han fann honom sittandes inklämd mellan två kollegor medan han höll på att gå igenom något ärende. Nils närmade sig och kom fram till honom.
"Skulle jag kunna prata med dig?", sa Nils när han stod tätt inpå.
"Absolut, vad är det om?" svarade Gustaf något överraskat.
"Alltså inte här. Kan vi gå någonstans?"
Gustaf reste sig upp och tittade upp på honom.

Det gick in till ett litet kontorsrum som låg i anslutning till kontorslandskapet ett tiotal meter bort. Rummet var stort och kalt och framför dem stod en whiteboard som nästan täckte hela sidan av väggen. Andra sidan täcktes av fönster med ingående dagsljus och i mitten ett stort mötesbord. De satte sig mittemot varandra vid två kontorsstolar; vid det stora mötesbordet som tog upp en stor del av rummet.
"Vad var det du ville prata om?" frågade Gustaf uppriktigt.
"Jag skulle vilja säga upp mig."
"Menar du allvar nu?" sa Gustaf chockat.
"Ja jag har gått runt och tänkt på det en längre tid nu. Det här jobbet kan inte ge mig något mer."
Gustaf såg forskande på honom "Du vet vilken arbetsmarknad som väntar dig därute? Och du är inte direkt purung längre."
"Jag har redan bestämt mig."
"Du jag tycker ändå att vi kopplar in HR i det här. Ska vi säga att vi tar ett möte nu på fredag? Om du inte hunnit ångra dig till dess."
Nils suckade lite för sig själv, "Okej, det kan vi väl göra."

"Välkommen Nils! Tack för att du kunde komma", sa Erik till sist. De var återigen samlade inne på personalchefens kontor. Gustaf och Nils på ena sidan och Erik på den andra. Erik betraktade dem både godmodigt medan de alla kunde uppleva att maktbalansen låg på hans sida om skrivbordet. Nils nickade som svar. "Så det gick inge vidare bra med arkiveringen, av vad jag förstått?" fortsatte Erik.
"Alltså det är inte riktigt det här jag vill göra om jag ska vara ärlig."
Erik lutade sig fram över skrivbordet. Tog in hela Nils uppenbarelse och synade honom i sömmarna. "Nu förstår jag inte riktigt? Vad är det egentlige du vill göra? Det här är trots allt en arbetsplats.”
"Jo jag vet, men jag vet inte. Jag skulle vilja utvecklas..." .
"Jaså är det så du känner? Men du vi har en hel del motivationskurser vi skulle skulle kunna skicka iväg dig på. Vi är ett företag som verkligen vill ligga i framkant när det kommer till personlig utveckling och... eller hur Gustaf?" Erik vände sig plötsligt mot Gustaf för att få bekräftelse.
"Ja jo det stämmer"
Erik knäppte med fingrarna, "Ja precis. Lyssna på Gustaf. Och vem vet om vi satsar en del på dig kanske det kan leda till att du kan vidareutbilda dig internt. Du skulle ju kunna bli mellanchef om allt ville sig väl. Du sitter ju redan på mycket tyst kunskap, som sagt."
"Jo men... jag skulle vilja göra någonting annat. Funderar på söka till en folkhögskola för att läsa konst, typ." Erik tittade frågande på honom.
"Jaså det säger du", sa han till slut.
"Ja du vet. Måla tavlor."
"Måla tavlor alltså..."

Nils och Gustaf kom ut genom rummet; de tittade på varandra och såg lite frågande ut. Som att de helt plötsligt hade glömt bort vem som var chef och vem som var medarbetare.
"Jag tycker att du kanske ska fundera lite på det här. Innan du så att säga byter bana", sa Gustaf till slut.
"Jag vet inte om det är så mycket att fundera kring."
"Är du verkligen säker på det?"
"Jo jag känner att jag har gjort mitt på den här arbetsplatsen."
"Okej och det här konstnärsspåret då?" fortsatte Gustaf något tveksamt.
"Jag vet ju inte som sagt. Jag vill bara göra något annat. Det är något jag är helt säker på i alla fall.”
Gustaf nickade lite osäkert till svar, som att han försökte förstå utan att egentligen ha fattat. "Men vi kanske kan höras lite mer om det här på måndag", sa han till slut.